Det är lätt att börja fantisera om vem den där ”ingen” är som står för berättarrösten i Lars Noréns prosastycke Ingen. Berättelsen ter sig självbiografisk, men framlagd i så neutral ton att utsagorna efter hand tolkas mer och mer som klipp från film eller tv, eller tjuvlyssnande. Alltsammans bakas ihop så att en kollektion av pseudominnen bildas, varav den totala summan kanske är det negerade subjekt, som ”ingen” utgör. Den inre monologen, som i stort sett är en enda lång mening eller satsradning, boken ut, är till innehållet neurotisk, obehaglig, ofta motbjudande naken och avslöjande, nästan som om Gollum gått på universitet och lärt sig uttrycka sina lägre erfarenheter på ett omskrivande språk.
”Minnena” handlar oftast om personer, eller kanske snarast identiteter. Norén verkar mycket intresserad av namnets koppling till identitet, och namnets användning som en metonym (utbytesterm) för personen själv. Att ropa en persons namn flera gånger är då inte bara en åkallan, utan en pågående metonymisering av namnet, som på så sätt stegvis fjärmar sig från subjektet självt. /Walter var kanske inte ens hans namn, när jag tänker efter. Det kan inte ha varit ”Walter”. Varför Walter, eller ”Walter”? Nej, det kan det inte ha varit. Inte ens när jag försöker komma ihåg det. Jag går på gatorna medan det mörknar och försöker komma ihåg det och jag blir alltmer säker på att det inte kan ha varit hans namn, Walter. Han förefaller snarare ha varit en Serge...Serge...En sorts Serge. Varför en Serge? Herregud, det här ju utmärkt. Det kan bara bli bättre och bättre. Serge? Ja. Jag kan nästan höra hur hans mor viskar namnet, Serge...Serge/...
Hur fungerar då ”ingen” som referens, när namn saknas? Så fort en person har ett namn, är man inte längre ”ingen”. Men ”ingen” kan självklart referera till ingen av de personer som redan har ett namn, dvs existerar. Det finns med andra ord en paradox i det lilla pronominet, eftersom ingen är en negation, men ändå delvis syftar på den som inte hör till utsagan. Ett exempel: Ingen av er är kvalificerad till OS. "Ingen” pekar på den tilltalade gruppen, men utesluter dem samtidigt.
Ni får ursäkta denna lingvistiska utläggning, men med den närmast nietzscheanskt undergrävande och subversiva teknik som Norén använder, så var det detta som recensenten fastnade för. Vad det säger om mig, och vad det säger om Norén, låter jag vara osagt.