HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta något om det. Jag är en snäll, präktig, ambitiös flicka och en god dotter, och jag har aldrig snott någons pojkvän och jag har aldrig svikit en väninna och jag fann mig i mina föräldrars skit och min brors skit och förresten är jag ingen flicka, jag är för helvete över fyrtio år gammal…
Nora Eldridge är kvinnan på övervåningen, hon som aldrig kräver något för egen del, hon som en gång drömde om att bli en stor konstnär, men nöjde sig med ett liv som lågstadielärarinna i hemstaden Cambridge. Nora har kommit till det stadiet i livet när hon lyssnar på The ballad of Lucy Jordan och grämer sig över att hon heller aldrig kommer att åka sportbil genom Paris med den varma vinden i håret. Hon har ingen man, kallar sig singel, inte ungmö eftersom detta ord antyder att man är förtorkad. FAN TA ER HELA BUNTEN! är vad Nora Eldridge vill ha skrivet på sin gravsten om hon dog precis nu, och hon undrar; Känner inte alla kvinnor så?
Claire Messud har i Kvinnan på övervåningen skrivit en inledning som verkligen fångar mitt intresse och får mig att hoppas på en berättelse fylld av bravader. Jag förväntar mig att hon på något sätt ska flippa ur. Nånting i stil med Thelma & Louise är vad jag räknar med. Tyvärr måste jag säga att jag blir väldigt besviken. Även om Claire Messud på ett fantastiskt sätt skildrar kärlek och besatthet känns alltihop lite väl långdraget. Nora blir förälskad i en hel familj, mamma, pappa, barn, och försöker på olika sätt komma dem nära. I deras sällskap vaknar gamla konstnärsdrömmar till liv och hon känner att hon äntligen är på väg bort från rollen som kvinnan på övervåningen. Tyvärr så är gamla mönster svåra att bryta och Nora tvingas inse sina begränsningar. Först flera år efteråt förstår hon vad som egentligen hände. Hon känner sig kränkt och utnyttjad, och det är då det riktiga raseriet kommer.
Nora längtar efter den stora förvandlingen och även jag väntar med spänning på att den ska komma. Blad efter blad, men ingenting händer. Slutligen förstår jag att boken egentligen bara handlar om orsaken till hennes stora vrede. Först i slutet klargör hon att hon inte längre är rädd för livet, att NU ska hon börja leva. Jaha! Jag kan bara konstatera att jag blev blåst på godbiten. Kanske kommer det en uppföljare som berättar historien om förändring och hämnd, i så fall ska jag med glädje läsa den. Även om Kvinnan på övervåningen har hög igenkänningsfaktor känns den som en enda lång väntan. Och som svar på Noras undring, ifall inte alla kvinnor bär på en inre vrede, kan jag säga; ja, det tror jag. Spruckna drömmar och besvikelser finns nog hos de flesta. Alla har säkert sin egen anledning att vilja skrika Fan ta er hela bunten!