Vuxna som beter sig som barn och barn som uppträder som vuxna. I Mara Lees Future Perfect har vi att göra med udda existenser i en värld där allt tycks vara snett och vint.
I den skånska byn Kvitorp bor Dora, oansvarig moder till två söner, Lex och Trip. Hon lever för pösiga prinsessklänningar och för att sy kläder till människor som är annorlunda. Varför ska de med puckelrygg och förvriden kropp behöva känna sig obekväma i ”normala” plagg?
För att påvisa sin teori gör hon vid skolans luciatåg en kupp och ser till att Trip och hans väninna Chandra kommer utspökade i läppstift och illasittande särkar. För Lex som redan lider av den mobbning han utsätts för i skolan blir detta droppen. Han skäms över sin familj och sin bakgrund. Han är också den som tvingas vara vuxen och se till att det finns mat på bordet när Dora svävar iväg. För henne finns bara Chandra och Trip och deras eviga maskerad. Lex är alltid ensam, får stå och titta på när de andra sjunger och dansar, blir kallad glädjedödare. Författaren skapar här ett utanförskap, obehagligt och orättvist, som får mig att rysa.
Så småningom blir det dock slut på Doras lättsinniga leverne. Sinnessjukhuset väntar. Chandra blir inlåst på ett hem för upproriska flickor och Trip som är minderårig ska till ungdomsanstalt. Lex tas om hand av släktingar och ser fram emot ett normalt liv. I en teckningstävling har han precis vunnit en resa till Paris, men biljetten skänker han till sin bror i hopp om att kunna rädda honom.
Vad gäller min upplevelse av boken är allt så långt väl. Det fortsätter även på ett tillfredsställande sätt med Chandras kapitel, hennes vistelse på Borgmästarvillan och de underliga men väl gestaltade flickor som befolkar stället.
Sedan blir det på flera sätt alldeles för sorgligt. När den oskuldsfulle Trip, som mig veterligen är i fjortonårsåldern, reser till Paris för att hänga på barer, dricka rödvin, röka cigaretter och behaga misslyckade konstnärer blir jag riktigt fundersam (och äcklad). Det abstrakta tar över, ovissheten leder till irritation och en tendens att börja hoppa över text. Har jag missat något? Mot slutet klarnar dock allt igen och min motvilja avtar. När jag nu i efterhand betraktar Mara Lees rosa bok så ser jag bara en gripande berättelse med ett mycket vackert språk.