Kevin Powers tjänstgjorde 2004-2005 som maskingevärsskytt i USAs folkrättsvidriga krig i Irak. Med det som klangbotten debuterar han med romanen De gula fåglarna, en bok för vilken han i hemlandet både nominerats och belönats för.
Det är ingen roman om Irak-kriget i bred mening utan handlar om Bart och Murphy, två killar från Virginia som sökt sig till det patriotiska uppdraget att förgöra lede fi i tvåflodslandet där civilisationens vagga en gång stod. De gör det via militär drilling på Fort Dix i New Jersey, där de träffas första gången.
Ambivalensen, oron, taffligheten, livslögnen, men även en dos stolthet inför avresan, skildras skickligt av Powers. Och just stämningar är romanens storhet, rakt igenom. En berättelse om krig och dess syskon, galenskap av skiljda slag, ständigt på lut, plus en trötthet bortom allt. “Vi höll oss vakna med amfetamin och rädsla”, som han skriver i inledningskapitlet: ”September 2004. Al Tafar, Nineveprovinsen, Irak”.
Det är en ständigt pågående avhumanisering Powers skildrar, först osynlig eller nästan försumbar. Men likt vattendroppen mot stenen urholkar och förvandlar den människan John Bartle (Bart). Löftet till 18-åriga Murphs mamma blir ett löfte han vet han inte kan eller orkar hålla. Här gäller det att döda eller dödas, är insikten i ett “skitkrig” där bara de egna döda räknas. De skuggfigurer som skjuter eller placerar ut vägbomber kan gott dö och stekas av den glödheta solen, är mantrat från befäl i den armé som via Jona i bibeln ser sig som rättvisans banérförare.
De gula fåglarna kan liknas vid en grekisk tragedi, poetiskt berättad och med djup insikt. Inte minst att ett krig inte nödvändigtvis tar slut när sista kulan avlossats. Det är i och för sig inget nytt, men Powers skildrar det med större djup än de flesta jag läst.
Soldaten Bart, John Bartle, har ett förött landskap inom sig. Väl hemma i Richmond, Virginia, försöker han dra sig undan hyllningar och hurrarop, för han är ingen hjälte. De utförde inga hjältedåd där borta, de försökte överleva, genom att döda andra. De mosade staden, Al Tafar, “med vår moderna utrustning”, som ett befäl nöjt sa.
När jag läser Powers roman kommer en fundering: Finns det någon irakisk eller annan arabisk författare som skildrat USAs illegala invasion och mångåriga ockupation av landet? Vad är sanningen? Finns bara en sanning? Är sanningar förvrängda eller justerade minnen? För vad hände egentligen dagen då Murph sänktes i floden Tigris och bara försvann?
Jag vill inte riskera att avslöja för mycket utan säger: Läs De gula fåglarna, man kan ha invändningar och önska större grepp om det långa och förödande kriget, men en bra debutroman är det likafullt.