Jag lägger ifrån mig Erling Nilssons tredje roman, Lyxpesten – Eller en vink från Harmagedon, och undrar vad jag egentligen läst för bok. Konfunderad är bara förnamnet. Vill han på ett seriöst sätt i romanform grabba tag i de stora överlevnadsfrågorna för mänskligheten? Är Lyxpesten ett försök till en allegori? Eller driver den i Kalix födde och boende författaren med mig som läsare?
Teoretiske fysikern Erland sitter en vacker kväll på en hotellbalkong i Puerto Rico på södra Gran Canaria. Han har kört fast totalt och ledsnat på att försöka skriva en lättbegriplig bok om Universum. Han längtar efter att få stöd av sin gamle vän Wille.
Och då dyker Wille upp som gubben i lådan. Han har ett nästan overkligt budskap: kan Erland ställa upp som koordinator i ett mycket hemligt projekt? Detta har kommit upp på högsta internationella nivå genom ett haveri av en stor lyxjakt vid Garachico på norra Teneriffa. Inget vanligt haveri visar det sig vara. Det har brutit ut en dödlig pest och endast ett fåtal verkar vara vid liv.
En obeskrivlig röra. Kan det vara något slags pest med eventuell risk för att kunna spridas över hela världen, en så kallad pandemi?”
Anslaget bygger upp en viss förväntan, men vad vi får är mest en pratig och smått obegriplig röra. Entropi berättar författaren betyder oordning, och det beskriver just vad Lyxpesten är.
Nämnda Erland och Wille, plus andra i en utvald grupp forskare från olika länder, har mer eller mindre erfarenhet från att några år tidigare löst en kris kallad Afrikapesten.
Det brådskar att först bromsa smittspridningen för den nya pesten, och sedan försöka hitta källan till det som riskerar bli en gränsöverskridande pestsmitta. Och det finns i alla fall pengar, de “svinrika” har lättat på börsen eftersom de är pestens första offer. Lyxjakterna var nämligen “den primära smittkällan”.
Erland Nilsson är stundom kritisk till tingens ordning och de rikas smått absurda liv bortom sans och vett, här ofta i form av ryska oligarker som stod som segrare efter Sovjetimperiets fall.
Problemet med Lyxpesten är att “kaos är granne med gud”, för att citera Stagnelius. Sidospår och plötsligt lust att skjuta in för romanen oväsentligt kunskap om ditt och datt, förstör sammanhanget. “Kill your darlings”, Erling Nilsson.
Hur det går för “hjärntrusten” att lösa krisen med Lyxpesten?
Ja, mellan minnen av relationer och döda älskande, undersköna levande kvinnor och åtskilliga gin och tonic, så går arbetet framåt och en lösning hittas i norrbottnisk myrmark.
Mossa mossa på er, säger jag bara, så har jag inte sagt för mycket till den som inte har bättre för sig och tänker läsa Lyxpesten.
Lite intressant blir den dock i slutet när planetens överlevnad kommer i fokus, däribland växthuseffekten.
Men då är det sedan länge för sent.