Anita Öströms förebild som författare är Arto Paasilinna, finländaren som är lite av skrönans okrönte kung. Å en sorts skröna är vad Öström skrivit i och med Perssons vegangris.
Det handlar om en liten kulting vid namn Berta. Och om Berit, just utflyttad till landet (Kallax by) från stadens (Luleå) larm. För när Berit på besök hos bonden Persson räddat den lille och av Persson odugligförklarade från ättestupan, blir de två sambos.
Och det visar sig att den lilla rosa med fyra ben är nästan bortom begriplighet klok och lättlärd. Ja, så går det på och i byn sprids rykten om de två, och besöken på förre ägaren Jonssons gård blir fler än de brukar.
Perssons vegangris tröttar ut mig med sin präktighet, men som barnbok kan den kanske fungera. Det är en bagatell i feel good-genre. Hårda ord måhända, men när den med knorr på svansen också lär sig vissla ... blir det för mycket. Eller börjar träna dans, för att bara nämna lite av dess talanger.
Lite söt är boken förstås i ärendet att se och behandla djur som kännande levande individer, respekt för det. Å om Berit glömmer sig, är Berta själv inte sen att sätta klövarna i backen när gris svepande framställs som mat för människor. Fotografer från stora grisfarmer är inget som Berta litar på och därför släpper inpå sig.
"En bok för grisälskande veganer, djurälskande människor samt vanliga humanister”, skriver förlaget i försättsbladet.
Att vara njugg inför en bok med den programförklaringen kan verka surmagat, visst, ändå hade jag förväntat mig mer när Paasilinna är förebilden. En skröna, det hörs på ordet, ska inte bara vara fantastisk à la fabeln, den bör också bullra och skräna lite och inte vara för slätrakad, varken på ben eller haka.