Inger Edelfeldts Konsten att dö är lurig och lite försåtlig. Anslaget ger intrycket av en ganska ordinärt upplagt roman, men ju längre den lider förändras bilden.
I centrum står Jacky Måhlin, 52 år, en hyfsat känd och erkänd fotograf vars stjärna trots allt är nedåtgående. Jacky lever ensam men har en älskare, den gråhårige Elias. Han har familj, och är liksom Jacky en “konstnärssjäl”.
En dag utan större planer går Jacky på kafé och stöter på Monia, som har en femårig dotter. ”Redan vid första anblicken var jag fast”, tänker Jacky som ger Monia namnet "Guldlock" på grund av hårets skimmer. Och hon vill så fort som möjligt fotografera Monia.
De tre, plus Jackys döda mamma som indirekt var orsaken till att Jacky träffade Elias, bildar persongalleriet i Inger Edelfeldts nya bok, som är hennes 34:e om jag räknat rätt bland romaner, noveller, dikter, ungdomsböcker, bilderböcker, seriealbum och fackböcker sedan debuten 1978.
Jacky är kluven inför mycket i tillvaron. Hon gör och stundom nördar ner sig i saker, men kan samtidigt förstå dess avigsidor. Hon resonerar med sig själv och minns sitt smått maniska fotograferande över tid och rum och inser att kameran kanske varit ett skydd mot oviljan till närhet. “Något stod mellan mig och det jag upplevde”, verkligheten var alltid en bit bort, reflekterar hon som 52-åring.
Strävan och längtan efter bekräftelse kan göra mycket med människor, och när den inte fås väcka sämre sidor hos homo sapiens sapiens. Jacky fick aldrig ett erkännande från sin alkoholiserade mamma. Det är ett förstås ett sår, trots Jackys sturska attityd kring minnet av mamman som tyckte dottern var en “bortskämd konstnärssjäl”. Och när Jacky städar ur “moderlyan” boende river det därför i oläkta sår.
Konsten att dö “kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria”, står det bland annat i baksidestexten. Jo, förvisso bygger den upp ett sorts triangeldrama som visar att den till det yttre så kallat starka och oberörda, innerst inne kan vara den sköraste när kärleken slår till eller inte visade sig vara sann. Och att illusionen kan vara en behaglig flykt när sanningens vitöga lurar runt hörnet.
Monia och Elias visar sig båda vara en sorts illusioner för Jacky, fast på olika sätt. Och lite av spegelbilder av Jacky själv; sköra och utsatta, och samtidigt älskande sin så kallade frihet. Eller i alla fall bilden av sig själv som fri och obunden.
Att inte vara vad man tror sig vara, måste vara en av människans smärtsammaste insikter. Hela ens identitet kan komma i gungning. Det händer Jacky Måhlin i Inger Edelfeldts fina roman Konsten att dö, som tyvärr solkas något av ett klichéartat slut.
Hur göra när luckan dras undan och tankarna kring livets mening är i fritt fall, och konsten, förmågan att skapa, inte längre är en självklar livlina. Är det bara bryta ihop och gå vidare, eller?