Aj, aj, aj! Det gör så ont att för första gången behöva såga någonting som John Ajvide Lindqvist skrivit. Efter fantastiska böcker som Låt den rätte komma in , Människohamn och Lilla Stjärna är förstås förväntningarna skyhöga på att även Himmelstrand ska vara en fullpoängare.
Det börjar rätt så lovande med att bokens personer i sina husvagnar vaknar upp till en helt tom värld. Där det igår fanns en camping finns nu ingenting kvar. De befinner sig på ett oändligt grönt fält, med en blå himmel ovanför, men utan någon sol. Personerna börjar givetvis spekulera i vad som kan ha hänt och som läsare vill man ju givetvis också få en förklaring.
Berättelsen liknar på sätt och vis Stephen Kings Langoljärerna , där ett gäng originella karaktärer somnar på ett flygplan och när de vaknar igen är alla medresenärer försvunna och den värld de landar i är en öde plats.
I denna berättelse handlar det om en lucka i tidens ström som de råkat flyga in i. Vad det handlar om i Himmelstrand får man aldrig veta. Efter cirka halva boken, när man tror att man är sanningen på spåren, utvecklas nämligen det hela till något som liknar en riktigt ond mardröm.
Personerna i boken får på olika sätt möta sina största fasor och från himlen faller ett regn av frätande syra, allt medan Peter Himmelstrands svensktopshits oavbrutet spelas på radion.
Det är ett helvete utan slut. Skrämmande och ångestfyllt. Med detta lyckas författaren bra, men för att en skräckberättelse ska göra mig nöjd så måste säcken knytas ihop i slutskedet, och även om inte det goda behöver segra varje gång så vill jag i alla fall veta varför det blev som det blev.
Nåja, det är bara att lägga Himmelstrand bakom sig och istället se fram emot John Ajvide Lindqvists nästa bok som sägs ska handla om Palmemordet. Detta förebådar en mer verklighetsförankrad historia som gör författaren rättvisa. Inte för inte kallas han Sveriges Stephen King. Sveriges skräckmästare. Och jag vet vad att han kan.