Under läsningen av Rebecca Solnits Det avlägset nära blir mina marginalanteckningar så omfångsrika att de tvingas ut i anteckningsboken. En text handlar om förhållandet till modern som klagade över att dottern var reserverad. Rebecca förklarar varför hon kände sig tvingad att vara det:
”Jag var reserverad. Jag iakttog henne, jag grubblade över henne. Min överlevnad handlade om att kartlägga hennes landskap och hitta mina egna vägar ut ur det. Vi är alla hjältar i våra egen berättelser, och det är en sorts perspektivkonst att se sig själv som en liten figur på scenen i någon annans berättelse, att se de vidsträckta delar av världen som inte handlar om en själv.”
Citatet skickade mina tankar i många riktningar. ”Vi är alla hjältar i våra egna berättelser.” Underbart om det hade varit så, men många lär sig aldrig, utan kämpar hela livet för att bli det.
”Det är en sorts perspektivkonst att se sig själv som en liten figur på scenen i någon annans berättelse.” Inte bara i andras berättelser, viktigare är att få syn på sig själv i sin egen berättelse och att ständigt revidera den för att hålla den uppdaterad med nya erfarenheter.
Märker när jag skriver om Solnit varför det är en sådan glädje att läsa det hon skrivit. Jag tror att de som älskar att läsa Joan Didion kommer att älska Rebecca Solnits böcker. Hennes texter är en slags inre monologer där läsaren kan finna passande trådar och få inspiration till sina inre monologer och spegla sina minnesbilder i Solnits.
Trots den problematiska relationen var Solnit vid sin moders sida när livet höll på att ta slut. Varför? Hon insåg att modern gjort allt för henne under de första åren i livet. Det var först senare hon hade ”glömt” att vara mor.
”Hon gav mig allt innan hon inte gav mig något. Det var för att hedra minnet av detta glömda förflutna jag tog hand om henne.”
Författaren går ofta vilse. Det är inte förvånande. Tvärtom. Hon har skrivit en bok om varför det är viktigt att göra det.
Rebecca Solnit är den mest frihetlige författare jag vet och jag har läst nästan allt hon skrivit, med glädje ser jag därför hur Daidalos nu översätter allt fler böcker av Solnit, och det är bra översättningar. Två ämnen återkommer: litteratur och vandringar.
Texterna är en slags undersökningar för att förstå livet. Vilken historia är du? Hur formas du av din historia? Hur formar du din historia? Frågorna blir reflektioner över hur vi kan välja berättelser. Solnit skriver om hur vi kan bli medvetna om vilka berättelser som formar våra liv och vilka möjligheter vi har att välja, inte hur som helst, men i regel mer än vi tror.
Vi kan välja de berättelser som formar våra liv eller låta vilka berättelser som helst invadera vårt medvetande. Vi kan låta berättelserna befria oss eller hålla oss fångna. Solnit skriver om det, för att det ska bli bra skriver hon sig vilse. Hon skriver berättarspår långt in i återvändsgränderna och på stigar så obemärkta att läsaren måste vara uppmärksam för att hänga med på alla slingrande färder i landskapet.