Man ska inte skriva läsaren på näsan, är något av Anita Nilssons litterära motto; “för alla har sitt och vad vet man om det”, skriver hon och citerar barnens farmor i den just utkomna boken allt hör ihop , hennes tionde sedan debuten 1985 med I stället för rapport .
Det är ett klokt motto för en författare som använder den så kallade vardagen och vad människor säger som källor i bokskrivandet. Inget fel i det, för Blåsmark-födda Nilsson är mestadels en fena att ge lyster men utan att bli banal i skildrandet av “alla dessa dagar som kom och gick(- ) och som var livet”, för att låna rader av poeten Stig Johansson.
Den aktuella boken är en mix av nytt och med inflikade rader ur andra böcker. Och den som kan sin Anita Nilsson känner igen en hel del. Dess tillkomst har delvis med ålder att göra och hon vet inte om det är hennes “sista bok”, lite synd i så fall för Nilssons feel good-alster får gärna bli fler.
Inte minst skulle jag sakna humorn; den pliriga, spjuveraktiga och inte så lite avväpnande som även kan finnas inskjuten i det tyngsta av ämnen. För sådana finns, tro inte annat, författaren själv inbegripen, stunder och perioder då tillvaron gått på slak lina och tider då kontakten med orden stått skriven i stjärnorna.
“Roligt att ditt liv studsar vidare”, skriver hennes vän C. Å hon fyller i: Livet är en boll. Hoppas fönstren klarar sig.
Klämkäckt, kanske det låter som. Kanske det, jag tror dock mest det handlar om positiv livssyn, grundad i erfarenhet.
Maken fanns och finns i minnen, men sedan några böcker tillbaka finns även Mannen, som glädje och stöd och ibland som aha-upplevelse för annat tänkesätt runt ditt och datt. Manligt kontra kvinnligt tänk är inte sällan källa till att smilbanden höjs i läsningen av allt hör ihop.
Det började med titt i en spegel och insikten att trots några fåror och konstigt högt tal när åldern skrivs i siffror, så bär man allt med sig. Och att allt hör ihop; lillflickan Anita finns där bakom det lätt skrövliga skinnet, men lika mycket även andra delar av människan bakom namnet. Fast förgängligheten är en insikt som kommit under livets gång: “Beständighetens hus, en vacker synvilla. Tiden jobbar på/Skriver hemliga journaler”.
Poeten är allestädes närvarande i allt hör ihop, som är luftigt komponerad och där aforismer/korta dikter fungerar som broar mellan kapitlen.
Tiden och samhällsförändringarna är inget som går spårlöst förbi, och det är med viss oro hon ser sprickor: ”Limmet är svagt. Följer samhällsutvecklingen”.
Anita Nilsson, boende i Luleå, är ingen djuplodande författare men hon har öra och ett stort hjärta visavi människor, kända som relativt okända. Hon känner mycket, för mycket har hon fått höra. Hon är i otakt med tiden, och det ska vi vara glada för.