I Storbritannien hyllades Gökens rop som en av de bästa deckarna förra året. Författaren Robert Galbraith påstods vara en pensionerad polisman, men medierna fattade misstankar. Kunde en debutant verkligen få till något så bra? Snart avslöjades det att J.K Rowling, författarinnan till de framgångsrika Harry Potter-böckerna, dolde sig bakom pseudonymen.
Det invecklade mysteriet i Gökens rop är fotomodellen Lulas fall från en balkong. Självmord säger polisutredningen, men Lulas bror tror något annat och anlitar privatdetektiven Cormoran Strike. Strike är en fattig krigsveteran med benprotes och struligt familjeliv. Hans firma är på fallrepet och trots att han har svårt att tro att han ska får fram några nya uppgifter i fallet så kan han inte tacka nej till pengarna som erbjuds.
Tillsammans med sin tillfälliga sekreterare Robin ger han sig alltså in i en glamourös värld av modeller, designers, musiker och skådespelare, och vad han finner är minst sagt mörka hemligheter.
Gökens rop är en underhållande berättelse som engagerar på ett sätt som en bra deckare ska göra. Blev hon knuffad från balkongen, och i så fall av vem? Flera gånger tror man sig veta svaret. Allt verkar uppenbart, men författaren är duktig på att lägga ut villospår och vad som i slutändan framkommer är totalt överraskande.
Att Cormoran Strike har en extraordinär slutledningsförmåga irriterar mig lite grann, och hur han kommer fram till vissa slutsatser är för mig obegripligt. Han måste ju vara synsk. Vid de tillfällen det går upp ett ljus i hans skalle borde han kanske ha delat med sig mer av sina tankegångar. Lite rättvisa tycker jag att man som läsare har rätt att kräva.
Ändå har jag svårt att vara alltför sur över att ha blivit åsidosatt. Vägen fram till gåtans lösning är nämligen en omtumlande resa som inbjuder till sträckläsning.