Rådet var det enda arv som hans fattiga far kunde lämna efter sig. Som son tog han emot det och gjorde det till sitt valspråk.
Vid historiens början är Yanaqué etablerad åkeriägare i Piura i Peru. Han är nu själv far till två vuxna söner, gift och en välbärgad man med älskarinna.
Han får ett hotbrev. För att undvika missöden och motgångar bör han betala för beskydd. Han minns sin faders sista ord och vägrar. När åkeriet blir nedbränt publicerar han en annons i lokaltidningen där han meddelar att han aldrig kommer att betala. För sitt uppvisade mod blir han hjälte i hela Peru, där korruption och brottslighet blivit vardag. Vargas Llosa beskriver poliser och rättsväsendets representanter ironiskt och vanvördigt.
En parallell historia kretsar kring den åldrade don Ismael Carrera, ägare till ett lönsamt försäkringsbolag i Lima. Också han är far, till två motbjudande söner som han hört önska livet ur honom. En del av hans motreaktion blir att gifta sig med den unga hushållerskan Armida. Uppståndelsen blir stor, omgivningens vrede våldsam.
Tidigt skymtar en kvinnlig koppling mellan de båda händelserna och allt mer går de ihop. Bitvis är det dramatiskt och spännande. Hela tiden är det fängslande läsning. Som tanken formuleras: ”Herregud vilka historier som vardagslivet kunde ställa till med.”
Genomgående konflikter är de mellan far och son. Fädernas eviga stolthet grumlas och till och med ersätts av besvikelsen över sönernas bedrägerier och svek. Det blir en påminnelse om att man aldrig kan känna någon innerst inne. Alla människor är outgrundliga.
Fler än hjälten får liv. Inte minst don Ismaels vän Don Rigoberto, titelfigur i Vargas Llosas tidigare verk Don Rigobertos anteckningsböcker (på svenska 2000), hans fru Dona Lucrecia, huvudperson i Till styvmoderns lov (1992), samt deras son Fonchito, vars möten med den gåtfulle Edilberto Torres är som gjorda för att reda ut i något kommande verk.
Sättet att berätta är värdigt en Nobelpristagare, vilket Mario Vargas Llosa blev 2010. Egensinnigt och suveränt skickligt väver han till exempel ihop dialogerna. Det som börjar som ett samtal mellan två personer övergår nästan omärkligt i ett annat samtal, sedan tillbaka, sedan till en tredje dialog och åter. Först förstås förvirrande, men snart fungerar det sensationellt bra och effektivt.
Däremot stör ett annat stilgrepp vissa dialoger:
–- Oftast börjar det då så här, med ett talminus, innan utläggningen avbryts av en beskrivande bit. ”Därefter fortsätter personen tala, i samma stycke, men då så här, med orden inom citattecken.”
Konsekvensen är dessvärre inte total och skapar därför en irriterande känsla av slarv.
Fast det stör bara lite fascinationen och den goda läsupplevelsen.