Hans väderbitna föräldrar hoppas att han en dag ska ta över gården, men det hela får en oväntad vändning när han på ett seminarium upptäcker och förälskar sig i litteraturen. Denna kärlek ska visa sig bli livslång. Han byter studieinriktning och blir sedan som professor kvar vid universitetet. Det blir hans fristad genom två världskrig och samtidigt en tillflyktsort när den kvinna han gifter sig med startar krig på hemmaplan.
John Williams Stoner gavs första gången ut 1965 och sålde inte särskilt bra. Litteraturentusiaster verkar dock aldrig riktigt ha glömt bort boken och under mitten av 2000-talet kom den i nytryck i USA. Förra året blev den en av Europas mest sålda romaner och nu har alltså även förlaget Natur & Kultur bestämt sig för att ta fram den i ljuset.
I bokens förord och pärmens recensionssnuttar ges löfte om ”en enastående, briljant, vacker och obönhörligt sorglig roman, perfekt, välgestaltad och djupt rörande”. Förväntningarna är naturligtvis stora och jag blir absolut inte besviken.
Man kan inte annat än älska den ödmjuke och lågmälde Willam Stoner. Oförtrutet och utan att göra mycket väsen av sig knogar han på. Han har aldrig haft några förväntningar på livet och finner sig därför i det mesta. Han hukar för den instabila hustruns nycker och man önskar honom kraft att säga ifrån, att han ska inse att han förtjänar bättre.
Ändå är det just tålamodet som gör honom till den hjälte han är. När han så äntligen slår näven i bordet, står upp mot en kollega som genom utpressning försöker få honom att examinera en oärlig och värdelös elev får man sin belöning. Han vägrar. Vilken lättnad! Detta är bokens absoluta höjdpunkt.
William Stoners liv kan i det stora hela ses som ganska händelselöst, men John Williams gestaltningar gör varje sida betydelsefull. ”Det är inte så mycket ämnet som det personliga engagemanget, intensiteten, som gör det skrivna angeläget.” I Lars Åke Augustssons lärobok Att skriva romaner och noveller läste jag för första gången dessa ord och sedan dess finns de alltid i bakhuvudet, färdiga att tas fram och bekräftas. I det här fallet blir de mer självklara än någonsin.
I förorden till Stoner sammanfattar Philip Teir handlingen enligt Hemingways sexordsprincip: ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör.” Precis. Detta är exakt vad det handlar om. Och ändå är det så mycket, mycket mer.