För Mona som kommer från en liten by i Dalarna är Östersund en riktig storstad. Hit anländer hon som sjuttonåring för att arbeta som hembiträde och barnflicka. Hon niger väluppfostrat för Britt och Ove, det unga par som anställt henne, och våndas i det tysta över den lilla flickan som alltid tycks vara sjuk och gnällig.
Året är 1959 och Mona drömmer om att sitta på kaféer, spela jukebox och besöka dansbanor, men Britt är krävande och lägger beslag på mycket av hennes lediga tid. Till slut blir det ändå så att Ove som är jazzmusiker ser till att hon får följa med till folkparken, och där från hedersplatsen längst framme vid scenen får hon ögonkontakt med Harold, bandets gitarrist.
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är en intressant titel och en lika intressant berättelse. Hos mig väcker den många tankar och känslor, till viss del en sorg över att inte ha fått vara med på den tiden när musiken var så viktig och svåråtkomlig att alla ens slantar åkte ner i jukeboxen. När jazzen regerade och grammofonen var högt åtråvärd. Då när det fanns dansbanor och folkparker i varje liten byhåla.
Berättelsen om Mona är fylld av ungdomlig entusiasm och nyfikenhet. Hon har stora planer, näst efter Östersund väntar New York. Hon lever för att dansa och för henne finns det inga gränser.
Naiviteten sätter dock snabbt punkt för drömmarna och berättelsen tar en ny vändning. Livet som moder till ett utomäktenskapligt barn visar sig för Mona bli en kamp mot allt och alla. Av pojkvännen betraktas hon som en börda, barnavårdsmannen flåsar henne i nacken och de frireligiösa föräldrarna säger upp kontakten. All hennes heder är borta.
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är Anneli Jordahls skildring av sin egen mammas tonår. Själv är hon den lilla flickan som får krypa omkring på iskalla golv och som i vuxen ålder försöker reda ut var pappan tog vägen.
Monas berättelse i tredje person varvas med en dialog mellan modern och dottern. Dessutom får vi genom korta kapitel i jagform ta del av Harolds betraktelser.
Anneli Jordahl skriver i förordet; ”Ingen minns. De som minns lite grand minns olika. Det här är en roman.” Där moderns minne svikit har det fiktiva tagit över och resultatet är en mycket läsvärd bok. Frågan om det var bättre förr kommer nog för mig aldrig att få ett svar. Det finns ju alltid flera sätt att se på saker och ting.