Det är som om Melissa Horn tonsatt hösten. Det är mörkt, det blåser och det känns kallt när man hör henne sjunga om kärlekar som spruckit och förhållanden som aldrig blev av. Det blir en fysisk reaktion. Man behöver ta på sig en extra tröja bara för att lyssna på skivan.
Texterna har alltid varit hennes stora styrka. Men på nya skivan är det bara på ett par låtar jag tycker att hon skapat riktig poesi. Framförallt titelspåret och fina Jag saknar dig mindre och mindre samt Något annat än det här, som även har ett härligt driv i musiken.
Resten är rena betraktelser som vi har hört i så många olika skepnader på så många skivor genom åren.