Gott om guldkorn hos Dungen

Gustav Ejstes och Dungen förärar oss med ett 35 minuters fokuserat och lågmält Skit I Allt. Akustiskt piano och gitarr, flöjt och handklapp har lika framträdande roller som hårt distade elgitarrer och trummor i Dungens universum. Kontrasten och avvägningen mellan hårt och mjukt är stundtals kusligt bra.
Högt upp i registret ligger Gustav Ejstes gammelsvenskklingande, lugna stämma som osökt får mig att tänka på en ung Pugh Rogefeldt gömd i en vassrugg. Överhuvudtaget ligger det ett tillbakablickande, elförstärkt allmogeskimmer över Dungen.

Att Anna Järvinen hoppar in på ett spår förstärker bara bilden, även om Dungen själva kanske inte vill veta av den.
Andra delen av skivan, från instrumentala Högdalstoppen till avslutande Marken låg stilla innehåller bara guldkorn. Som pianoklinkandet på Barnen Undrar och refrängfrasen Nästa sommar kan det bli som förut. Men inget blir riktigt som förut när man har lyssnat klart på Dungen.