Sorgsnast vinner. Den tävlingen med många poeter som deltagare leds av Ida Börjel, i och med den nya diktsamlingen Ma. Sorgens tecken är inte tårar, utan blod, och referenserna till blödande kroppar och spruckna blodkärl borde ha färgat bokens kanter röda. Nu är de istället svarta, kanske som en bugning inför sorgens färg i vår kultur.
Djupet i vad sorg är går inte att beskriva, endast upplevas, och genom förlusternas initiering blir man varse hur andras sorg ser ut.
Utgångspunkten är ett krossat moderskap, ett ”mamma” kluvet i två av dödens svärdshugg. Klyvnaden går inte att bära, utan gör att jaget istället för att sluta sig och börja läka, släpper in ett pandemonium av världens samlade grymheter och ondska. /hur kan jag vara där dikten är/döden/döden vill jag vara/om du är/död/där/..../våldet kan inte ordnas så/som dikten tänkte sig själv/vad som finns kvar här/det är tungt/det är mycket tungt att vara i/
Den alfabetiskt ordnade uppräkningen av historiska och nutida mänskliga och omänskliga lidanden formar sig till ett gisslande av diktjaget, ett sätt att plåga sig eller straffa ut sorgen ur den egna kroppen. Jagets självplågande använder sig av språket i sig, som till och med har metaforer för tortyr: /skendränkningen,bambumetoden/Gnagaren, Svalan/Flötet, Manikyren/Elefanten; i skuggytan intill/Grönsakstorgets, Al-Saas framträdelserum, en blixtmobbs ordlösa applåder i Minsk/skulle lära dig tvätta ansiktet/utantill Nasda/
Språket, enligt diktjaget i Ma, tycks därför vara ytterligare en källa till plåga. Under den förfärliga tyngden av samlad bestialitet i dikterna känner man dock frånvaron som är den verkliga smärtan. Den som jaget talar till svarar inte, och kan aldrig någonsin svara. /och det var blod på handen/alla fingerblommorna slog rot/och om döden var en flicka/och om döden var en flicka/skulle jag bära henne varsamt/skulle hon heta Allena/skulle hon heta Ma/som i mamma/