Elva timmar tog tågresan till Sune Jonssons landskap. 320 sidor med 220 fotografier i Livstycken att betrakta och reflektera över medan jag färdades till det Västerbotten där Sune Jonsson växte upp. Dit återvände han efter några studieår i Stockholm. I ett halvt århundrade skrev och fotograferade han Västerbotten. Texterna var inga bildbeskrivningar och bilderna inga bihang till texten:”var för sig representerade text och bild olika dokumentära sfärer av samma stoff”, skriver Rune Hassner i Åtta texter om Sune Jonsson.
Samhörighet. Om bara ett ord får användas för att karakterisera Sune Jonssons fotografier är ordet samhörighet, men det går att använda fler. Sune Jonsson gjorde det. När fotoboken Livstycken utges och Liv i Västerbotten visas på Västerbottens museum bör det skrivas att han också var författare. Upplevelsen av den värld han skildrade fördjupas om vi både ser och läser Sune Jonssons värld.
Det är den fattiga landsbygdsbefolkningen i Västerbottens läns inland som dokumenteras i en omfattning och med en konsekvens som saknar motstycke, inte bara i Sverige. Fotografierna från FSA (Farm Security Administration) under 30-talets depressionsår var en inspirationskälla. Det var också Ivar Los nära samarbete med olika fotografer. Men ingen författare och fotograf har under så lång tid skildrat en bygd, i text och bild som Sune Jonsson. När vi ser och läser hans Västerbotten blir både människor och landskap levande, för att det var så tyst och stilla i deras värld och för att samhörigheten mellan fotografen och de fotograferade var så stark.
Det var ett ensamt och slitsamt liv, så långt från städerna att tankar på sådana platser försvinner när vi träder in i de hem där Sune Jonsson fotograferade människorna när de satt på stolar i kök och vardagsrum. Vi ser ett sätt att leva som har försvunnit. Vi ser människor som levde nära jorden och himmeln. De var djupt troende människor och de skildras med respekt och ömhet både i hemmen och på väckelsemötena.
Människornas liv är synliga, inte bara under de ögonblick de blev fotograferade. Tvärtom. Bilderna från besöken hos Jonssons i Baggård, Nordmaling är så många att det blir till ett familjealbum. På en bild sover syskonen Helen och Edvin i samma säng, tryggt nära varandra. Jag känner igen mig. Fem år gammal skulle jag för första gången sova ensam i ett rum. Jag vände och vred mig, men ensamheten och rädslan försvann inte i dränghuset på en gård i Södra Åreda i Småland. Jag lämnade rummet och gick över gårdsplanen till Albins och Hildas hus. Jag knackade på dörren och sade att jag var rädd och frågade om jag fick bo i deras hus. Ett av Sune Jonsson bästa fotografier är taget i Attarp, några få kilometer från Södra Åreda. Där satt Gustav Karlsson i ett badkar en varm sommardag.
Fotografierna i Livstycken betraktade jag på väg till Liv i Västerbotten, sedan såg jag utställningen och i tåget på väg hem tittade jag på fotografierna i nyutgåvan av Och tiden blir ett förunderligt ting. Man kunde tänka sig att det räcker, men mycket vill ha mer när det gäller Sune Jonsson och bildarkivet på Västerbottens museum är rikt. Så det lär komma mer. Gärna en stor samlingsvolym om Västerbotten där texterna får lika stor plats som bilderna. Gärna mycket mer, ty Sune Jonsson var en av våra stora författare och fotografer.