Barnarbete förbjöds i Sverige 1949 och gällde barn under 14 år, men lagen verkade inte omfatta barnhemsbarn. För där tvingades de arbeta gratis eller mot veckopeng. Det skedde i uppfostrande syfte liksom bestraffningar och aga. Om någon klagade viftades det bara bort. Ingen lyssnade på barnen.
Syftet var att omdana de omhändertagna barnen till dugliga medborgare i det välfärdssamhälle man var på väg att bygga. Allt enligt paret Myrdals modell i deras epokgörande bok Kris i befolkningsfrågan där man bl a argumenterade för att ”bottensatsen” skulle steriliseras och barnen tas om hand. De skrev om ”skärpta kvalitetskrav på folkmaterialet”!
Jag ryser när jag läser om det i Thomas Kangers reportagebok Stulen barndom som berättar om den vanvård som drabbade tusentals barn på barnhem och i fosterfamiljer samtidigt som välfärdsstaten växte fram. Han drar fram skrämmande berättelser i ljuset om sexuella övergrepp, misshandel, tvångsarbete och isolering. Barnen blir äntligen hörda. Och det är fasanfulla erfarenheter och upplevelser de redogör för. De omhändertogs för att skyddas från föräldrarna eller för att samhället skulle skyddas från dem. Men männen som Kanger pratat med nu i vuxen ålder minns hemmen som barnfängelse och arbetsläger, någon bestämde över varje steg de tog. Det har naturligtvis präglat deras vuxna liv och ofta fört med sig otillräcklig skolgång, dålig självkänsla, sämre hälsa, utanförskap och missbruk.
Kanger gjorde en dokumentärfilm med samma namn - Stulen barndom - 2005 som i sin förlängning ledde till att en utredning tillsattes för att undersöka vanvården. Den blev klar 2011 då de drabbade fick upprättelse dels med en ursäkt av staten samt möjlighet att ansöka om ersättning på 250 000 kr för smärta och förnedring.
Kangers bok berör djupt. Den oroar verkligen, för som han själv frågar sig – hur var det möjligt att denna vanvård kunde pågå under alla år utan att någon ingrep. Därför undrar man - hur ser det ut idag?