Jag tror det är med Fröding som med Dan Andersson eller Nils Ferlin; få i vår tid har verkligen läst honom, möjligen någon strof, medan man hört hans diktning i tonsatt form. Mando Diaos version av Strövtåg i hembygden torde få kunnat undvika då den har, eller är på väg mot, rekordet vad gäller antalet veckor på Svensktoppens första plats.
Den nämnda dikten finns med i Ett spett i nacken, som annars är ett försök att lyfta fram den politiska och samhällskritiska diktaren Gustaf Fröding (1860-1911).
Ambition är en sak, men när dikterna redan finns i andra samlingar kan jag tycka det känns lite som kaka på kaka med ytterligare en samling av en förvisso mycket läsvärd penna som Karlstads-födde Fröding.
Han hade livet igenom en djup känsla för de så kallat svaga i samhället, men få förknippar honom ändå med pyrande vrede gentemot överhet och dess redskap. Diktsamlingens titel är från en rad ur dikten Den gamla goda tiden (1894) och präglas av känslan att nu får det f-n snart vara nog: ”De gifva oss slagg för malm/och spark för vårt släp och slit/de tröska oss ut som halm/och läska oss sen med sprit”, som det står i tredje stycket.
Eller dikten Elin i hagen, som berör på djupet med sin skildring av hur gamle far Anders, med dottern Elin som livets ljusvarelse, blir berövad glädje och människovärde när en främmande man kommer till dalen och tar sig för av vad han tycker sig ha rätt till. ”Han viker undan för folkets blickar/han talar icke med någon mer/han går och grämer sig djupt i själen/han ser åt sidan, när någon nickar/och gråter bittert, när ingen ser”, står det om den brutne fadern Anders i sista stycket. Osökt kom jag att tänka på En kungens man av Björn Afzelius, som också handlar om den starkes rätt.
Det är inte helt lätt att läsa Fröding; i synnerhet inte när stavningen är gammal och de värmländska lokala orden duggar tätt. Men man lär sig, och när jag läser Ett spett i nacken tredje gången flyter det på bra.
Av samlingens 31 dikter är huvuddelen plockade från Gitarr och dragharmonika från 1891, vilket var Frödings första diktsamling. Den med tiden alltmera nervsvage och alkoholiserade poeten började annars som journalist på liberala Karlstadstidningen.
Smeden, Uppror, Världens gång, Allt haver sin tid, En syn, är också dikter vars legering består av social insikt och kritik över sakernas orättvisa tillstånd. Men plakattexter gör sig inga besvär. Och mitt i armod och dagligt slit bor också hoppet om något annat, kryddat med djup djup tacksamhet över livet.
Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, är rader ur Idealism och realism (1894). Och det slår mig att var det något Fröding ogillade var det hycklare av allehanda slag. I dikten Vänner vid sjukbädden skriver han bland annat: ”Låt mig ha fred och sparen lungorna/min själ är sjuk, men fraser hela ingen”.
Han dog 1911 i Stockholm. Det lilla förlaget Murbruk vill, som redan sagts, lyfta fram den samhällskritiska poeten Fröding och med det kanske introducera honom bland en läsekrets bortom den gängse. Om Ett spett i nacken är medlet för att komma en bit mot målet är jag den förste att gratulera.