Det totala utsläckandet av medvetandet över en oräknelig tid, med natten som metafor, följt av jagets uppvaknande, till den nya dagen, är grundtemat i Urban Anderssons nya diktsamling, hans första på 17 år.
Likheten med hinduismens Brahma-natt är slående. Brahmas natt är inte mindre än 4,32 miljarder år. Sedan vaknar världsskaparen på nytt, och en ny tidsålder börjar, även den 4, 32 miljarder år.
Jämförelsen kan tyckas stor, men med tanke på att varje människa lever i sitt eget medvetande, vilket upplevs som alltet/universum, hur litet eller stort det är, så finns många likheter. Poetens natt har varit lång och utan information.
Det första uppvaknandet är trevande: /Letar/ som en blind/bland skrynklor och veck/i hoppp om att hitta/en gömma av dagg/där orden bevarat/ sin fukt/
Det är skapandet, poesins källa, som jaget återupptäcker. Känslan ter sig välbekant, men ändå främmande, brådskande och angelägen: uppvaknandet har ett syfte. /Äntligen har jag/ återvänt till mitt hus/Sitter tyst i mörkret/och lyssnar på dess andning/Vad har jag väntat på/ i alla dessa år?/
Poetens uppgift ter sig svår, för mitt i uppvaknandets glädje och styrka, finns förebuden om den kommanden ”natten”, metaforen för död. Natten ligger bakom hörnet, visar sig i den älskades sjukdomshistoria och död, och i jagets egen upplevelse av död: narkosen vid en operation.
Den tid som står till buds efter ett uppvaknande, oavsett om det är konkret eller metaforiskt, är utmätt. /I mörkningen/när nästan allt har uträttats/och minnena åldras/som fläckar av vita mullbär/i den växande skuggan/händer det att ett lätt vinddrag/ säger att all väntan är slut/och en annan tid ska komma/
De där ”åldrade minnena” är de mest omhuldade, och diktjaget dokumenterar de ögonblick och intryck där livskänslan var som djupast. En resa, ett plommonträd, dagg om morgonen, och en annan människas beröring. Men även bränd plast, urbant oljud, t o m krig.
Diktjaget tycks mena att erfarenheternas mått är fyllt, och att endast väntan på natten återstår. Den fysiska kroppen delar inte den uppfattningen, utan framstår som en beskyddare av jaget, och en instans som håller natten på avstånd.
Urban Anderssons återkomst som poet är en verklig höjdpunkt i den svenska lyriken. Dikterna är rena och bokstavligen klara, i betydelsen transparenta. Poetens röst hörs utan några som helst störande inslag, och det är i sanning en stark upplevelse. /Även helvetets eldar/ska en dag slockna/när allt gått från intet till intet/Slöjan borta, spegeln klar/Ditt eget ansikte:två tomma ögonhålor/i en gapande mun/och ingenting av det du sagt/ska vara ihågkommet/