Det är givetvis omfånget på Johan Jönsons nya diktsamling som drar till sig största uppmärksamheten. Jönson har gjort en Knausgård, och producerat inte mindre än 1562 sidor text. Han lär därigenom slå det mesta i branschen.
Den läsuppgift som Jönson ålägger läsaren är bastant och om inte svårsmält, så rejält svårgenomtränglig. Volymen verkar uppmana till att hitta en läsingång nästan var som helst i texten, och sedan läsa framåt eller bakåt från den punkten.
Jag väljer inledningsvis själva slutet: /Åter och vidare berätta en historia; av många många/ historier och icke-historier. Det finns ingen plats där du/enkelt kan omvandla dess material. Jag vet inte. Dessa/ hjälpverbformer./
Referensen är till språket självt, till hur man kan bilda ett oändligt antal fraser av ett ändligt antal ord, men också till vad man har språket till; att förmedla. Berättandet i sig tycks därför som fenomen ha en viktigare roll än själva berättelsen, i denna bok.
Att materialet ter sig så osorterat kan på det sättet ha sin förklaring; ALLT ska vara med, det viktiga, det oviktiga, ordbajset, i kraft av argumentet att det är möjligt att skriva det, och då ska det skrivas.
Här finns också en slags medeltida ansats, i försöket att omfatta så mycket som möjligt av jagets världsbild, så där som dåtidens metafysiker i varje volym ville beskriva det kända universum i alla dess beståndsdelar.
Den biografiska diskursen finns alltså där, även om den begränsar sitt uttryck till att framförallt peka på själva möjligheten att berätta. /Jag skriver inte för att erhålla värde/eller legitimitet/eller för att rättfärdiga/mitt orättfärdiga och värdelösa liv./
Bibeln är inte fel som jämförelse heller, särskilt med tanke på följande genesisliknande deklaration: /Det är morgon och förmiddag när denna bok påbörjas./År har dessförinnan gått, och natten innan. Tid av anteckningar/ och borttagande av anteckningar/.
Någon stream-of-consciousness verkar det däremot inte vara fråga om, trots ordflödet. Intrycket är snarast rapsodiskt, indelat och avdelat, utan uppenbara associationer,, som om det funnes brandväggar mellan de olika temana i form av metatext, politisk analys, och rena språkexperiment.
I tjocklek överträffar diktsamlingen SAOL med någon centimeter, nästan målfoto alltså. Jag måste erkänna att jag inte ännu läst varje ord i mot. vidare. mot., i normala fall en dödssynd för en recensent, lika lite som jag läst alla poster i ordlistan. Men intrycket att det är viktigare ATT denna bok skrivs, än vad som faktiskt står i den, lugnar samvetet.