Tilltalet i Yahya Hassans dikter påminner mycket om poetry slam, med direkt tilltal till läsaren/åhöraren, konkreta prosaliknande stycken, och tydliga poänger. Kommunikationsviljan är hög, och likaså viljan att bli förstådd. Det självbiografiska är brännhett stoff, med separationen från hemlandet som en vattendelare, ett före och ett efter. Tillbakablickar och nutid blandas, på ett sätt som förvirrar kronologin i stoffet, men som kanske vill avbilda det kaotiska i att veta var rötterna finns, och vara ambivalent inför att knyta an till det nya hemlandet. ”Vi släpps av vid stationen i Hobro/jag röker en cigg innan jag stiger på tåget/ jag är en dag hos pappa och en dag hos mamma/och en natt i en lägenhet/med kroppar som är äldre än min/jag stiger av tåget och röker en cigg/innan jag sätter mig i bussen/har du haft en bra helg frågar Mogens/och lägger in en växel/ja säger jag/
Försöket att pussla ihop biografin, utifrån dikterna, är möjligen både onödigt och ointressant. På många sätt känns dikterna närmast pliktskyldiga i sitt avbildande av en individs uppror mot samhälle och civilisation. Inslaget av bekännelser av smärre förbrytelser och överträdelser ger samma intryck. Gestaltningen av diktjaget faller snabbt på plats, men ändras inte nämnvärt under diktsamlingens gång.
Det man istället slås av, i brist på en sammanhållande dramaturgi, är Hassans uttrycksförmåga och pricksäkra stilistik som närmast ljudar fram orden. Det finns en mässande ton i uttrycket, som är både suggestiv och uppfordrande. Den självbetitlade debuten är i min läsning snarast ett stilprov än ett fullgånget konstverk. /Jag jag har bytt ut joggingbyxor/mot civiliserad och lagom tight jeans/jag jag bekrigar er med ord/ och ni ni ska svara med eld/