När jag läser Marie Morins Nu blir det bra kommer jag att tänka på ett diorama, en sådant där tittskåp som man kan se på museer eller i skolor. Läsaren får titta in på huvudpersonen Wivis liv, närgånget, skarpt belyst, och i en slags komprimerad skala, som gör henne nästan till ett studieobjekt för läsaren.
Den välskrivna berättelsen börjar under andra världskriget, i Boden, där Wivi jobbar på kafé. Werner är i det militära. Wivi och Werner blir fästfolk och allt ser hoppfullt ut, trots kriget. En underliggande problematik i Wivis uppväxt anas, men inte förrän det första barnet föds, så bryter den psykiska sjukdomen ut.
Nu blir det bra baserar sig delvis på ett verkligt fall, även om Morin är noga med att påpeka att berättelsen är fiktiv. De detaljerade angivelserna om symptom och känslotillstånd och hur läkarbesöken går till, pekar på ett grundligt researcharbete.
När Wivi Lundin blir patient är hon också patient och kvinna. Hennes identitet som mor, maka eller yrkesarbetande, sätts in i ett vårdperspektiv, och här kritiserar Marie Morin skarpt vården av psykiskt sjuka kvinnor, framförallt förskrivningen av psykofarmaka. Tabletterna är ett enkelt sätt att hålla ”kvinnan” Wivi i sitt lilla tittskåp. När hon så blir beroende av tabletterna, är symbiosen mellan patient och vårdare komplett.
Man kan vara säker på att hon inte rör sig ur sin samhällsposition. Wivis liv är en nedåtgående spiral, där mindre och mindre handlar om barnen, och mer och mer om att slippa må dåligt.
Regementet och lägenheten de hyr där känns som det ultimata fängelset. Paradoxalt nog är de regelbunda sjukhusvistelserna hennes fristad. Wivis sista tio år, utan tabletter, får bara någon kort rad, nästan som en dödsruna i sig. Nu blir det bra är stark och osentimental, och ett kvinnoporträtt som är både tidshistoriskt trovärdigt och samtidigt tidlöst. Många kommer att känna igen ”Wivi”, hennes kamp mot tablettberoendet, och den starka kärleken till sina barn.