Nyligen diskuterade jag språk och skrivande med ett gäng intresserade. Många var ovetande om begreppet Lix-värde, eller läsbarhetsindex. Det är summan av det genomsnittliga antalet ord i en texts meningar plus procentandelen långa ord i texten, ord med mer än sex bokstäver. Ett högt lix-värde ger en antydan om långa meningar och många långa ord. Texten blir svår att läsa och förstå.
Birger Winsa borde ha haft det i åtanke. Då hade hans vindlande resonemang om språket, filosofin, religionen, människan och livet blivit lättare att ta till sig.
Eller så är han självironisk. Det kan anas i några av de många citat han lånat och lagt in i sin text. Bland annat Goethes devis om att ”man bör strunta i stilen om man något att berätta: Stilen ger sig självt.”, och Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Med egna ord skriver han om falska profeter. De härmar bara någon upplyst, vilket ger ”oreda och mörker i texterna (…) ogenomträngliga funderingar som få orkar läsa.”
En central tanke är att den muntliga kulturens världsbild och tänkande avviker från den som har ett skriftspråk. Talspråkligt tänkande är lika gammalt som människan, skriftspråkligt bara cirka 6 000 år. Talspråket tjänar, skriftspråket härskar.
Winsa var 21 år när han insåg att han var analfabet. Först efter 30 år kände han sig behärska skriftspråket meänkieli (tornedalsfinska) lika bra som svenska.
Hemma i Kainulasjärvi insåg han att de mest hånade och utskrattade ofta hade visdomsord på lager. Det var, minns han, som om de hade ”tänkt samma saker som de mest ansedda och hyllade filosoferna och författarna.”
Han använder begreppet bydårar, men det är inte vanvördigt. Bydåren, eller narren, eller nåjden, är en metafor för den visa människa som bara utgår från sin livsvärld i sitt tänkande.
Som exempel väljer han Göran Gustavsson, Sko-Göran, från Mukkavaara. Han blev rik på skor och fastigheter, men gav bort sin förmögenhet på 400 miljoner kronor till medicinsk forskning. ”I sanning, bara en bydåre skulle göra så.”
Winsa skrev en första version av boken redan 1990-1991, i stark passion för tomhet. Han ägnar mycket utrymme åt denna tomhet, ett ord som han kallar alldeles centralt i alla skriftspråkliga religioner och i konstens värld. Tomhet är det som det inte kan vara. Ingenting. Tomheten finns bara i medvetandet. Därför är den inautentisk.
Lätt vore att avfärda en bok om ingenting med att den då rent logiskt inte rymmer någonting av värde. Fast här finns funderingar som fascinerar. En del förblir bara dolda av den språkliga snårskogen. Omvända ordföljder snärjer ibland in sig i avsnitt med högt Lix-värde.
En sak är ändå så sann som den är skriven: Det krävs att man gör misstag för att utvecklas.
Detta konstaterat i en text med lix-värdet 37.