Johan Theorin har mycket välförtjänt flera gånger prisats för sina kriminalromaner, både i Sverige och utomlands. På bio kan man just nu se filmatiseringen av hans debutroman Skumtimmen och samtidigt släpps Rörgast, den avslutande boken i Ölandskvartetten. Det har blivit en roman för varje årstid och Rörgast är sommarboken. Undrar man över den mystiska titeln så finns förklaringen i ölänningarnas ord för gravröse, det vill säga rör, och eftersom någon begravts i röret menar många att det följaktligen också bor en gast inuti.
I Ölandsserien har vi fått följa Gerlof Davidsson, en mycket gammal man med en mycket skarp hjärna. Han är den som ser sammanhang i mysterierna och slutligen finner gåtornas lösning. I Rörgast hotas den öländska sommaridyllen av en man som kallas Hemvändaren. Gerlof identifierar honom som Aron Fredh och minns en pojke som under trettiotalet tillsammans med sin styvfar Sven utvandrade till Amerika. Gerlofs och Arons första och enda möte blev minnesvärt då de båda befann sig på kyrkogården och hörde knackningar inifrån en kista.
Vad ingen känner till är att Aron och Sven sjuttio år tidigare istället för att korsa Atlanten reste till Sovjet där de trots styvfaderns kommunistsympatier blev satta i fångläger. Johan Theorin tar oss här med till det nya landet och den stora terrorn. Styvfadern försvinner ganska snabbt ur handlingen, men Aron lyckas överleva genom att ta en död kamrats identitet. Som ryssen Vlad arbetar han sig därefter uppåt i hierarkin och på uppdrag av Stalin blir han de oliktänkandes bödel. När så Aron slutligen återvänder till Öland är det för att ta hämnd. Framförallt på den rika familjen Kloss som berövat honom hans ägor.
Historien pendlar alltså mellan det kommunistiska Sovjetunionen på trettiotalet och Öland sommaren 1999, och precis som med denna författares tidigare böcker är det med en suck jag läser sista sidan. Måste det redan ta slut? Saken är att Johan Theorins berättelser har en bredd och ett djup som får det mesta i samma genre att verka platt och klichéartat. Visst kan det vara trevligt att läsa om feta kommissarier i skinnfåtöljer, men i jämförelse med Theorins resor i tid och rum, där faktiska historiska händelser blandas med övernaturligheter och folktro, blir det ganska så enformigt. Johan Theorins mystik är helt enkelt i en helt annan dimension. När nu inte Öland har fler än fyra årstider så är det bara hoppas att författaren snarast får nya uppslag. Jag väntar och längtar.