Politiker skriver sällan bra böcker medan de är på uppgång. Tydligaste exemplet är Fredrik Reinfeldt som 1993 kom ut med Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Carl Tham är den ende politiker som varit minister i både en borgerlig och en socialdemokratisk regering. Han var folkpartist fram till 1986. Två år senare blev han socialdemokrat.
I höst är han aktuell med en liten skrift i pocketformat, Ett kulturlyft för Sverige. Boken är nyttig läsning för dem som fortfarande tror att Sverige är ett ledande kulturland. Carl Tham visar tidigt i sitt resonemang att inte mycket är gratis när kultur diskuteras. Ständigt måste det upprepas att det offentliga har ett ansvar för att stödja konsten. Från borgerligt håll – och i synnerhet från så kallade tankesmedjor – kommer regelbundna propåer om att konsten inte ska ha något stöd. I Tyskland och Frankrike skulle dylikt ”gnäbb” inte anses vara värt att kommentera.
Denna svenska hållning, beror enligt Tham, på att kulturpolitiken inte blivit accepterad som ett viktigt inslag i samhällsbygget. Därför måste till synes självklara positioner ständigt återvinnas. Tuggas om. ”Och sedan man omständligt gått igenom allt detta, utrett och utrett, blir det ungefär som det var, kanske lite mer pengar här, lite mindre där, nya byråkratiska system.”
Inte mycket finns alltså kvar av de ansatser som 1974-års kulturpolitik ville slå an. Carl Tham ser kulturlivet i sken av skolans utveckling. Att utbildnings- och kulturpolitiken är två grenar på samma träd. De senaste tio–femton årens försämringar av skolan påverkar också kulturklimatet. Carl Tham menar att det varit en medveten politik, stödd av såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. Istället för en solidarisk skola – eller en som åtminstone strävar efter att vara det – har vi fått den skola som välmående väljare röstat fram.
Under den så kallade flumskolans tid var Sverige i en världsledande grupp när det gäller läsfärdigheter. Idag är siffrorna alarmerande. Var fjärde femtonårig pojke saknar grundläggande läsförmåga!
Det här påverkar kulturen och då inte bara skönlitteraturen, menar Carl Tham som ger fler exempel. Men låt oss istället blicka framtiden an. Vad bör göras?
Han vill få oss att slippa omtugget. Därefter borde Sverige ta efter det norska exemplet och under kommande mandatperiod satsa på ett kulturlyft med en ökning av statsstödet på 2,5 miljarder kronor.
Jo, det kostar, menar författaren som avrundar sitt resonemang med orden:
”Bevisbördan ligger inte på oss som vill göra det svenska samhället till ett starkt kultursamhälle. Det är de som eventuellt motsätter sig ett kulturlyft som måste förklara sitt ställningtagande.”
För er som hade väntat er en socialdemokratisk partsinlaga lär bli besvikna. Det här är en bok som vill lyfta och diskutera kulturen. Och Tham frågar: Varför skulle inte socialdemokratin kunna gå i bräschen? Varför inte låta mantrat ”vård, skola, omsorg” även innefatta ”och kultur”?
Få tidningars kultursidor har recenserat den här boken. De har nog sett den som en plump partsinlaga, vilken den inte är. Tvärtom.