Roland Svensson föddes år 1910 i Stockholm. För honom var det fel plats och fel tid. Uppväxten ägde rum i den del av Vasastaden som låg så långt från Stockholms centrum att den kallades Sibirien. Att skärgården var rätt plats förstod han som femåring. "Det doftade fränt från tångbäddar, och höga vågor bröt in mot stranden. När sjöarna drogs ut, fylldes luften av stenrammel. Upplevelsen var oerhörd. Den vida sikten, de nya dofterna och ljuden fick mig att darra av glädje och spänning", skrev han senare i boken Bilder och minnen.
Långt från asfalten, hyreskasernerna och storstadsmänniskorna kände han sig hemma. På havet och med människor som levde nära det ville han vara och så blev det.
Om detta långa liv, Roland Svensson blev 93 år, nära människor i Stockholms skärgård och på isolerade öar i Skottland har Ulf Sörenson skrivit biografin Roland Svensson Ömänniskan, som med många bilder, vacker formgivning och stort format (26x32x4 cm) är en önskebok för skärgårdsintresserade i allmänhet och för alla som i likhet med mig läst Roland Svenssons böcker i synnerhet.
Ju mer Roland Svensson vistades tillsammans med människor som i generationer varit förbundna med öarna i skärgården desto mer förstod han vad som var på väg att försvinna. En stund på jorden hann han leva nära människor som ännu levde som man länge hade levt. Det var ett hårt liv.
Det var ett liv med närhet mellan människor och djur, mellan kropp och sinne och inte minst var det ett liv som följde dygnens och årstidernas gång.
Den tid som upptog Svensson är borta och intresset för minnesbilderna är begränsat. I vår tid är arbetet snart helt bortkopplat från traditioner. Nära naturen är vi på semestern eller på golfbanan, med mobilen i fickan. Vår tid är en tid av konsumtion. Att inte vilja ha mer är att hindra utvecklingen. Vår tid hyllar det som är. Att påstå att något kunde vara bättre förr uppfattas som romantiskt dösnack. I stort kan Roland Svenssons livsgärning uppfattas som en nostalgisk hyllning till något som utvecklingen dömt att försvinna.
Jag ber om ursäkt för min vrede och sorg över att vår tids konsumtionsepidemi tar sig in i texten, men det går inte att recensera boken om Roland Svensson som om det bara är en bok. Roland Svensson Ömänniskan är inte bara en nästan tre kilo tung bok om ett författar- och konstnärskap. Den är ett testamente över en livsstil som nästan hade försvunnit redan under Roland Svenssons livstid. Emellanåt redovisar Ulf Sörenson så mycket sekundära fakta, främst citat från recensioner av böcker och utställningar, att livet som skildras ibland försvinner bakom alla detaljer. Att boken för mig ändå är en av årets stora läs- och bildupplevelse avslöjar min kärlek till det liv som skildras. Roland Svensson var en konstnär som tidigt fann en bildstil som passade landskapet han förälskat sig i. Efterhand fann han en skrivstil som passade till det han skrev om.
De kärleksfulla orden och bilderna av havet, öarna och människorna rymmer mycket sorg, ty de vilar på insikten om att det som skildras är på väg bort. Det finns ett djup och ett allvar som griper tag i läsaren och betraktaren.
I en recension av The Lonely Isles fångade Times Literary Supplements kritiker Roland Svenssons storhet när han skrev att boken "tränger djupare in i människornas liv och problem än de själva förmår."