Söker jag på Gammelstad och Kyrkstad i Stadsbibliotekets katalog får jag uppemot 30 träffar. Kjell Lundholms Gammelstad – en plats i världen, kanske därför kan tyckas vara överflödig eftersom det redan finns en diger samling alster om det som en gång var Luleå Gamla stad.
Från 1300-tal träder ordet Lula fram i rikssvenska arkiv, men ordets betydelse tvistar de lärda om.
”Gammestad är inte bara Luleå gamla stad, inte bara ett sockencentrum genom århundraden i Lule älvdal, inte bara och då i nutid ett världsarv. Det är också vid sidan av allt det turistiska och historiska en plats för livs levande människor, en plats för samhällsomvandling, en plats där resenärer och kulturimpulser har mötts, helt enkelt en plats i världen”, står det bland annat i baksidestexten.
Så sant som det är sagt, och stenkyrkan från 1400-talets slut och de cirka 400 röda kyrkstugorna, som utgör kyrkstaden som Unesco 1996 utsåg till världsarv, skymmer lite grann sikten kring de människoöden och det liv som levts i området vid Luleälvens mynning från tidigt 1000-tal och till dags dato.
Vad inte Kjell Lundholm vet om Gammelstad och dess historia torde inte vara värt att veta, är känslan under hela läsningen. Men fakta till de 31 kapitlen, plus svartvita foton, springer förstås också ur andra som forskat och skrivit i ämnet, till exempel Mauritz Nyström.
Omvandling och tradition kan tyckas motsägelsefullt, men Lundholms bok visar hur de levt parallellt genom historien. Det område, samhälle, boken handlar om har inte befunnit sig i förändringars stormvirvel, men alltid, förr eller senare påverkats av världen utanför. Och med det blivit en plats i, inte utanför, världen.
Det gäller inte minst rikssvenska intressen att införliva, kolonialisera, området i statsbyggandets tjänst. Året efter Finland blev under ryskt styre, 1810, blir Norrbotten ett av Sveriges län. För vanliga människor i Gammelstad med omnejd var det kanske transportmedlens och infrastrukturens utveckling som mest förändrade vardagen. Inte minst järnvägen blev början på ett nytt samhälle med det gamla bondesamhället som förlorare. Bättre vägar och nya färdsätt underlättade också för många långväga troende att ta sig till kyrkstugorna och därmed kunna följa kyrkseder och så kallad kyrkplikt. Kapitlet Kyrkan – en medeltida utpost berättar ingående runt detta, och kanske är det för att jag är delägare av en kyrkstuga jag tycker kapitlet är bland bokens intressantaste.
Gammelstad – en plats i världen är ingen bladvändare, det ligger kanske i sakens natur. Boken berättar om dåtid och nutid, men blickar även mot framtiden.
Många namn passerar revy, kända och okända, däribland den i dag döde poeten och världsresenären Folke Isaksson som växte upp på orten med världsarvet. Om resan för altarskåpet som finns i Gammelstads kyrka skrev han:
Man kan tänka sig mellantiden
den långa resan
På vaggande vagnar från Antwerpen
på gungande landgångar
på knarrande skepp
De tunga lårarnas mörker
guldets dunkla sömn
Resan till gryningslandet
snö och frusna vatten
Skogens tystnad
nästan lika tung som himlavalvets
Ljuset bänder i tjälen
nätternas obändliga sol
Till slut den dag
då de tunga fororna nalkades
Svalorna slår sitt stjärnvalv
över de väntade
Man kan tänka sig hästarnas suckar
klockornas jubelrop.
Tiden för altarskåpets resa var tidigt 1500-tal.
Och tiden har en central roll i Lundholms faktatäta men lite tungfotade bok. Hur den kan tyckas stå still men ändå obarmhärtigt rör sig framåt. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, som det heter i en känd och i kyrkan ofta sjungen sång.