Marie Lundquists nya roman, hennes andra. har en ovanligt lång titel, men verket som sådant är inte särskilt omfattande. I en avslutande litteraturlista räknar hon upp ett drygt 20-tal titlar ”som förekommer på eller mellan raderna”. Och det är klart, skriver man så, outtalat och underförstått, så rymmer en bok hur mycket som helst.
Lundquist har gett ut sju diktsamlingar och rör sig som poet ”i gränslandet mellan poesi och prosa”, meddelar förlaget. Och som romanförfattare rör hon sig i samma gränsland. Det vimlar av träffsäkra bilder och andra lyriska stilgrepp i verket. Språket är annars lätt, vårdat och noga avslipat.
Den kvinnliga huvudpersonen i den nya romanen minns ett par skolscener, ett biobesök, några misslyckade möten och tillställningar, en resa till Frankrike, universitetsstudier och ett dussin älskare som kommer och går. Den förra romanen handlade om en kvinna som fick sitt liv bestämt av moderns självmord och man anar samma motiv här.
Alla hennes relationer misslyckas. Det hänger samman med att hon nästan tvångsmässigt manipulerar de män hon möter men också sig själv. Det är som om hon ständigt måste montera ner det som skulle kunna bli en mer stabil självbild. Då och då verkar hon också psykotisk.
Det finns inte mycket till handling eller dialog i berättelsen men ett övermått av stilsäkra, ofta drömartade beskrivningar, samlade i korta återblickar på någon dryg sida. Det är på det hela taget en mörk bok, med mycket ångest och stor ensamhet.
Allt i hennes vardag är overkligt för henne, ”som om hon bara var en kuliss”. Det blir, tycker jag, efter hand svårt att befolka och ge liv åt den där tomma scenen. Även männen är anonymiserade och egentligen bara figurer i hennes erotiska CV.
I epilogen är det som om vi plötsligt hamnar i en annan bok. Där diskuterar någon som skulle kunna vara författaren själv, lekfullt, listigt och med hjälp av djärva infall en rad frågor som hör samman med skrivande och läsning. Plötsligt är också tonen en annan, friare, mer avspänd. Berättaren liknar mer en kritiker eller essäist även om epilogen innehåller fiktiva inslag också.
För mig blir det ett sidospår, något som skymmer berättelsen eller punkterar den. De där tankarna om den sköna litteraturen är visserligen väl formulerade och personligt presenterade men det känns ändå som om brödet står kvar i ugnen medan vi sitter där och tuggar på den berömda jästen.