Champions Leuge, VM och EM i all ära, de flesta matcher i världens största idrott, sett i antal utövare, spelas bortom ett uns av mediahype eller tröttsamt försnack i tv. Det innebär inte att "det gröna fältets schack" inte kan beröra på djupet och göra skillnad i människors vardag världen över.
"Ett fotbollslag är inte avskuret från omvärlden", skriver Leif Larsson i förordet till sin nya novellsamling. Larssons 22 berättelser växeldrar genom att ömsom skildra det som sker under matcher, men än mer det som händer före och efter drabbningarna på planen.
Det funkar sådär, men Larsson är i gott sällskap när det gäller problem att skildra matchskeenden i ren text. Zlatans bok, skriven av David Lagerkrantz, var ju till exempel ett sömnpiller när händelser på planen skulle återges. Om nu inte jämförelsen haltar.
Det är karaktärerna som gör Fotbollslaget som försvann; de nästan 20 personer plus närstående i och kring det IFK Leif Larsson diktar om. Det handlar om ett lags uppgång och fall och är på så sätt en sorts tragedi. I uppgången och fallet bor känslor och finns en verklighet som kanske inte borde blottläggas. Den så kallade lilla världen kan ju vara både ful och förtryckande, inte minst för kvinnorna i de relationer och de platser i Norrbotten boken utspelas i. Författaren är född i Tärendö, uppvuxen i Råneå, har jobbat åtskilliga år i Kalix, men bor numera i Luleå.
Utan egen erfarenhet från eller kring fotbollen hade inte Larsson kunnat skriva Fotbollslaget som försvann. Han kan snacket, ritualerna från omklädningsrummen, förväntningarna, nervositeten hos en ny i laget, experterna på läktaren, men också hur det känns att springa en hel match utan att få en ordentlig passning. Plus lokalpressens janusansikte och försåtliga språkbruk. Eller hur styrelsemöten i en klubb kan vara där nästan ingen kan eller vill prata ekonomi.
Det som tar ner helheten av boken är det som egentligen ska vara dess crescendo; den tågresa till en viktig match då både fruar och flickvänner för första gången bjuds att följa med.
Jag vet inte varför Larsson väljer att smått degradera vuxna människors förstånd bara för att de ska göra en lång tågresa. Nåja, det gäller inte alla men nog så många. Okej, han vill skildra hur en så kallad frizon kan frigöra undertryckta känslor, hur saker kanske därför kommer upp på ordet, men för mig som läsare känns det påklistrat i överkant.
Nyfiken blir jag dock på vad som hände med kassören Helmer Nilsson, som efter hustrun Guns uppenbara otrohet får nog och lämnar tåget. Var han, som antyds, en ekonomisk fifflare?
Trots det platta slutet har Leif Larsson skrivit en rätt småputtrig samling noveller om ett fotbollslag bland otaliga i världens mediaskugga.