Att bli utnämnd till både modig och genial i sin egen baksidestext, är ju om inte genialt, så i alla fall modigt, av både förlag och författare. Ribban ligger med andra ord högt.
Stoff taget från drömmar är den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. I vissa noveller är drömmen inspiration, eller inslag i en text, i andra noveller förser drömmen hela novellen med struktur, som Pirinen sedan fyller på med litterär text. Drömmen är ju i sig en fiktionsgenerator, där man, precis som i Pirinens noveller, ser prov på element från alla ”genrer”, från realism till science fiction, och allt däremellan. Drömmens irrationalitet och förmåga att producera material som överraskar drömmaren själv, är både en tillgång och en stor nackdel. Man får ett unikt stoff, men inte alltid något logiskt sammanhang eller berättarstruktur att foga in det i. Ett rakt återberättande av drömmar har därför oftast något tjatigt över sig, eftersom drömmens historia redovisas, och inte gestaltas. Drag av det märks rätt ofta i novellerna. Den författare som vill göra något intressant av drömstoff behöver vara en minst lika skicklig skribent, som drömmare.
I Pirinens fall syns det att han lagt sig vinn om att hitta varierade berättarröster, för att lägga fram respektive historia. Jag-formen får härbärgera både män och kvinnor, äldre och yngre, och ibland icke-mänskliga karaktärer. Skarvarna mellan det arketypiskt färgade drömstoffet, som handlar om död, sexualitet, och könsroller, och de berättartekniska verktygen i kombination med pålagt stoff, fungerar ganska bra tack vare Pirinens förmåga att måla med ord och skapa associationskedjor i berättarjagets inre monolog. Dock har Pirinen trillat i samma fälla som många genreförfattare, nämligen att ofta tala om för läsaren när det är läskigt (”Nu började det bli kusligt.”)
Metoden att använda drömstoff delar Pirinen med namnkunniga föregångare som t ex Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och Ray Bradbury, av vilka den senares noveller kan sägas vara mest i linje med Den röda drömmen. Landskapet, vare sig det är urbant eller lantligt, genomstrålas av ett slags röntgenstrålning, som visar andra sidor av personerna, än vad en realistisk text skulle göra. i det skenbart realistiska trappas så en stämning eller handling upp, där den önskade effekten till dito genre, uppstår.
Pirinen har lärt av drömmens berättande, och skriver vissa noveller, som t ex Sista sommaren, eller Bubble Boy, som om det hade kunnat vara en dröm, med drömmens överdrifter och surrealism. Dagdrömmens eller t o m önskedrömmens form förekommer också, som i inledningsnovellen, där maken inte sörjer den överkörda frun särskilt mycket.
Hur genialt eller modigt allt detta är kan diskuteras. Novellerna är i vart fall mycket idérika, och att slippa drömma alla dessa drömmar själv, och istället få dem serverade och paketerade i form av text känns närmast behagligt, förmodligen i strid med novellernas syfte att skrämmas, provocera eller underminera.