Jag har aldrig varit "rädd för ryssen". Inte ens när jag gjorde lumpen hösten 1981 och den sovjetiska ubåten U 137 körde på land i Karlskronas skärgård. Jag tyckte mest det var otroligt klantigt men tänkte att kapten Gusjin troligen bara nallat lite för mycket från vodkaflaskan.
Och rädd blir jag inte heller efter ha läst Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaal nya omfångsrika bok, Ryska Elitförband, som bygger på research i ämnet sedan 1980-talet.
Kanske är jag naiv och borde bli skraj när det ändå handlar om en nästgårds liggande stat vars militära förmåga drog det största lasset i krossandet av Hitler-Tyskland, och där elitförbanden, specialstyrkor med vissa uppgifter, dvs spetsnaz, var ytterst viktiga.
Nej, rädd och oroliga får andra vara, däremot ska man inte vara naiv, och som von Braun och Gyllenhaal visar genom idogt grävande, både var och är Sverige ett intresseområde för de styrande i Kreml. Alltså i ett "storkrigsscenario", där förstås även Norge som Nato-medlem är intressant.
Det är ett bautagrepp författarna tagit. Tidslinjen går från revolutionen 1917 ("statskupp" enligt dem) och till 2015, vilket gör att de också försöker se i glaskulan kring Rysslands framtida elitförband.
Den historiska tillbakablicken blir samtidigt en sorts berättelse om Sovjetunionens uppgång och fall. Och slående är hur kriget och krigaren som hjälte, var nåt som redan kom med modersmjölken.
Tjekan, revolutionens säkerhetsapparat, blev det i väst kända KGB som inom sig också har olika grenar.
Von Braun och Gyllenhaal ägnar sig dock framförallt åt förkortningar som spetsnaz, osnaz, VDV, Alfa, Vympel och Omron, några nämnda och några säkert glömda. Det är inte lätt att hålla reda på alla förkortningar, och det är tur att boken är rik på bilder och foton som hjälper till att någotsånär få ihop en typ av helhet från en mosaik av militära specialförband.
Från tid till annan har det funnits oro i Kreml att någon eller några av dessa skulle kunna bli en stat i staten, eller vara källor till oro för staten eller till förfång för partiet. Alla sådana embryor till ororsungar har slutat som de ofta gör i diktaturer.
Ryska Elitförband är byggd av 18 kapitel och med geografisk spännvidd runt hela jorden. Den före detta supermakten hade intressen ner till minsta hydda, liksom dess kalla-krigsantagonist nummer ett, USA.
Kapitlet Elitförband i Sovjets okända krig handlar bl a om Afghanistan, Afrika, Centralamerika och ambitionen att "bli ledande supermakt i tredje världen". Det är en historia med många ups and dows, där debaclet i Afghanistan är det mest kända, trots spetsnaz, högpresterande luftlandsättningsstyrkor (VDV) och försöket med "muslimska bataljoner" á la spetsnaz. De gamla asiatiska landet är och förblir en "kyrkogård för imperier".
Specialoperationer i Norden under kalla kriget, torde dock vara det kapitel som intresserar flest läsare, bortom Carl Bildt och andra som i varje registrerad vattenrörelse sett och ser ryska ubåtar.
Författarna menar att mycket som sas under t ex åttiotalet var fel, men, vilket är viktigt, ryssarna ljög eller kom också med halvsanningar. Kränkningar av svenska, och norska, vatten förekom och som bevis anför von Braun och Gyllenhaal citat, uttalanden, texter, ryska militära kartor över svenska städer, hamnar och kuster, och intervjuer etc. Det är tunga indicier och besvärligt för de som bara vill rycka på axlarna åt anklagelsen om "olagligt intrång i svenska vatten".
The Big Red Machine var fenor på frusen is med puck och klubba. Vad de verkar ha ägnat sig åt i levande ofruset vatten i och kring Sverige, ska de bara ha förakt för.
Joakim von Braun, specialist på underrättelseverksamhet och IT-brottslighet, och Lars Gyllenhaal, militärhistoriker, har möjligen skrivit en bok för nördar och redan frälsta i ämnet. Heder ska de i alla fall ha att de inte lägger ved på den historiska brasan "hotet från Ryssland". Fast det är klart, som f-n läser Bibeln eller Koranen...