För ungefär två år sedan utsågs 40-årige Daniel Wikslund till riksspelman och fiolen är hans instrument. Med tanken full av längtan är hans debut som författare. Kanske inte så överaskande egentligen, musik och skrivande står som konstform nära varann.
För ungefär två år sedan utsågs 40-årige Daniel Wikslund till riksspelman och fiolen är hans instrument. Med tanken full av längtan är hans debut som författare. Kanske inte så överaskande egentligen, musik och skrivande står som konstform nära varann.
Wikslund vill roa när han berättar om sitt en gång så flitiga resande i världen. Mexiko, Västerås och Lappland, eller mer precis, Tjautjasjaur nära Gällivare, svischar förbi och växelvis rör sig den brokiga boken trots allt framåt. Att genrebestämma den känns onödigt.
Allt bottnar i minnen och en onämnbar längtan bort, fast egentligen hem till ett inre lugn. Och efter kärlek. Med en underskön kvinna i Mexiko fick han Emilio, som 17 år gammal besöker pappa. I Italien skaffade han sig pengarna som tog honom runt världen. Och i Västerås växte han upp, fast resorna norrut med pappa och brorsan Rickard fick honom alltid att känna längtan till rötterna.
Hur och var är det bäst att leva, är en ständig fråga för den oroliga ynglingen Daniel Wikslund, som allteftersom boken lider, även reflekterar och resonerar runt klimatet, krisen i Grekland och Sydeuropa, men framförallt kring frågor hur vi lever våra liv. Det är inte särskilt djupsinnigt och en annan floskel bjuder han också på. Och påståendet att det "lever fler indianer i Mexiko än i något annat land i världen", skulle jag vilja syna.
Bokens sista tredjedel är klart bäst. Där visar Wikslund potential till författande bortom debuten. Det börjar med Mitt Lappland som berättar om hur hans längtan hem blir verklighet, men kapitlet har också korta stycken med pricksäkra iakttagelser från hembygden som att "ved är något som alla män gillar". Tågresan, om tre bröder på resa genom Sverige, är dråplig bortom skriftlig beskrivning.
Det är hit man kommer när man kommer hem, är en av Euskefeurats mer Norrbottennationalistiska sånger. Låten dyker osökt upp när jag läser Med tanken full av längtan. Och det kändes som att Daniel Wikslund, som började spela fiol för han tyckte "Elvis behövde en efterträdare", hade hittat sin plats på jorden i sitt Tjautjasjaur. Om det inte vore för rastlösheten. Och en längtan bort och iväg, som han verkar ha latent inom sig.
"Livet är en lek på allvar", skriver han som en kanske klyschig programförklaring för vår korta stund på jorden.