Pårte-observatoriet skapades i början av 1900-talet av Axel Hamberg, Sarek-fantast, väder-fantast och pionjär i sitt slag. Mats Söderlund låter sin huvudpersonen i Observatoriet göra sina återblickar just från denna isolerade och högt belägna punkt. Visst är det så att i isolering, självvald eller inte, så finns inget som distraherar de egna tankarna, eller minnena från att dyka upp. Likt en karaktär i en Shakespear-tragedi rullas Eriks liv upp, i mycket plågsamma scener, där hans hudsjukdom eventuellt är den lindrigaste delen. Hans uppväxt är en provkarta på trauman och övergrepp, gjorda i ett tystnadens samförstånd: har man inte sagt något så finns det inte en lögn att motbevisa. I det absoluta förtrycket finns ingen upprättelse och ingen rättvisa. Det tysta samförståndet är en i det närmaste perfekt mekanism; inget slipper ut till grannar, skola eller polis.
Parallellerna till Axel Hamberg återkommer, i Eriks vädernoterande i vaxdukshäften, och hans proviantfärder till civilisationen (läs Kvikkjokk). Det är för mig dock lite förbryllande, om än inte förvånande, varför Söderlund valt just den miljön som katalysator och dramaturgiskt instrument för att berätta Eriks historia.
”Observatoriet kränger berusat i vindstötarna”, skriver Söderlund, och det är hämtat direkt från dokumentära fakta. Pårte-observatoriet på sina 1830 meters höjd över havet, är stormigare än vad en landkrabba kan föreställa sig. Det finns iakttagelser därifrån om hur stora stenblock kommit i rullning pga blåsten.
I texten som följer citatet ovan knyter Söderlund an än mer till historien, och refererar till Hofling och Franzéns berättelser om hur de höll på att blåsa bort, vilket Erik också får vara med om, i vetenskapens namn. I den katarsis utan tröst som stormen medför för honom, avslöjas också de allra mest fruktansvärda scenerna från barndomen. Efter det finns det bara två val för honom, dö eller leva. Den arktiska miljön erbjuder en lätt utväg mot döden. Kanske är det ändå naturen själv som kommer och hjälper honom, det vilda symboliserat av en järvhona.
Söderlunds Observatoriet är fruktansvärd läsning, värre än Stephen King, eftersom det fiktiva verkar saknas. Berättartekniskt håller författaren ihop de olika nivåerna på ett suveränt sätt. Den vuxne Erik och den unge är båda lika närvarande, vilket förmodligen beror på den övergripande stilistik Söderlund använder sig av. Några starka metaforer, med till exempel järven, fåglar, och insekter, håller ihop tid och rum i berättelsen, utan att framhäva berättarrösten. Så arbetar förstås en driven poet med sitt stoff, och så också Söderlund.
Starkaste partierna enligt min mening är sjukhusskildringarna, där den unge Erik, trots tuffa behandlingar och ensamhet, ändå upplever de bättre stunderna i sitt liv. Kanske det är just där som läkning även på ett inre plan inleds, även om några yttre förutsättningar för det inte finns.
Den enda fråga jag ställer mig är om stoffet kunnat bli lyrik istället? Vissa passager i boken verkar tyda på inledande försök att gestalta lyriskt. När man väl släppt ut prosaformen så sväller den gärna, och romanen har vissa longörer och stillestånd, som inte motiverar alla 325 sidor. Observatoriet är hursomhelst en av de bästa romaner jag läst på flera år.