Den största folkvandringen till globaliseringens fabriker har ägt rum i Kina. Miljoner kinesiska bönder har skickats till hastigt uppförda industristäder och inkvarterats i sovsalar. Arbetet är så hårt att de flesta slutar inom några få år.
Foxconn, med fabriker i Shenzhen, är världens största kontraktstillverkare. Företagets femton våningar höga fabriker är namngivna efter specifika kunder: Apple, Dell, Sony och andra stora företag. Lönerna är usla och arbetsförhållandena ännu sämre. Det förklarar den våg av självmord som ägt rum. Företagets svar var att sätta upp nät runt byggnaderna för att fånga de som fann (arbets)livet så hopplöst att de hoppade.
Om detta skriver Guy Standing i Prekariatet. Boken borde bli en av årets mest omtalade och lästa. Så kommer det inte att bli. Medierna är inte intresserade av att skriva om strukturen och politiken bakom konflikterna. Politikerna bryr sig inte. Företagen skyller missförhållandena på andra företag. Och de flesta av oss struntar i sociala missförhållanden i vår intensiva konsumtionsjakt.
I Prato utanför Florens fanns år 2008 45 000 kinesiska arbetare, nitton år tidigare hade de första 38 anlänt. De var villiga att arbeta för extremt låga löner. De var villiga att bo i baracker. De accepterade att facklig organisering var förbjuden. De var villiga att utan extra betalning arbeta betydligt mer än 40 timmar i veckan. De ställde inga krav på att arbetsplatsen inrättades så att olyckorna minimerades. De italienska arbetarna fick sparken.
Prato hade av tradition styrts av vänstern. I takt med kinesernas ankomst växte främlingsfientliga Lega Nord. De gick till angrepp mot invandrarna. Silvio Berlusconi kallade de kinesiska arbetarna för ondskans armé.
Den kinesiske ambassadören skyndade dit från Rom. Han jämförde angreppen på de kinesiska arbetarna med nazisternas härjningar, men han ville inte att hans landsmän skulle återvända till Kina. De hade det trots det han kallade nazistiska härjningar det bättre i Italien.
Det som hänt i Prato är ett tecken på att en ny klass växer fram i globaliseringens era. Den skiljer sig i flera avseenden från den arbetarklass som växte sig stark under 1900-talet. Utmärkande för den var långa anställningar, fasta arbetstider, avtalsreglerade löner och en stark fackförening.
I globaliseringens tidsålder har fabriker stängts och monterats ner och produktionen flyttat till länder med låga löner och ännu lägre rättigheter. Den systematiska exporten av arbetskraft blir allt mer organiserad. När tillfälliga jobb ersätter fasta anställningar försämras villkoren. Fasta arbetstider och avtalsreglerade löner minskar. Den svarta ekonomin breder ut sig.
I många länder utgör invandrare en stor del av det mest utsatta prekariatet. I USA är hälften av alla jordbruksarbetare och tjugofem procent i köttindustrin ”illegala” invandrare. Kapitalet välkomnar den billiga arbetskraften. Motståndet kommer från den arbetarklass och lägre medelklass som är på väg ut i prekariatet. I Europa växer främlingsfientligheten i takt med prekariatet. Inga tecken syns på att den kommer att avta. Tvärtom.