Daniel Suhonen har skrivit en medryckande historia från den politiska verklighetens slutna rum. Det handlar inte bara som om hur det gick till att kuppa bort en partiledare och om den inre höger-vänsterstriden i det stora arbetarepartiet. Hans bok blottlägger tillståndet i Sverige, hur den ekonomiskt stinna makten i samspel med välbetalda politiska dubbelagenter kryper in under politikens ideologiska skinn, lägger sina små ägg som växer, kryper omkring under huden, plågar och sedan spricker ut och ändrar den politiska kursen.
Men så bara var ju inte avsättandet av Håkan Juholt. Något liknande hade aldrig tidigare inträffat, att det socialdemokratiska partiets ordförande avsatts mellan två kongresser, utan att ha prövats i ett riksdagsval. Håkan Juholt var ju ändå ”ett givet statsrådsämne”, för att citera företrädaren Göran Persson.
För oss norrbottningar finns det en speciell anledning att läsa boken, av rent lokala skäl, för två av huvudpersonerna. Den ene finns nu i Luleås stadshus, som kommunalråd och vice ordförande i kommunstyrelsen och den andre i länsresidenset, landshövding Sven-Erik Österberg.
Dessa herrar tillhör inte socialdemokraten Daniel Suhonens favoriter. Redan på sidan 18 går Suhonen till angrepp och återberättar det som avslöjades i december 2010, hur Niklas Nordström i spetsen för ett antal socialdemokrater tog emot 4,5 miljoner kronor av Svenskt näringsliv för att sätta en högervinklad valanalys i händerna på Mona Sahlin och som hon läste högt ur.
Svenskt näringsliv ville ha en svag socialdemokrati, en näringslivsvänlig vänster. ”Nordström och hans kumpaner blev kapitalets agitatorer i socialdemokratin”, skriver Suhonen och beskriver Nordström som en politisk dubbelagent beredd att arbeta inom sitt parti men för andra och mot betalning.
När Aftonbladet avslöjat Prime-skandalen var det nära att Niklas Nordström och hans partikamrater och konsulter från PR-byrån Prime uteslutits ur partiet.
Egentligen var Håkan Juholt en omöjlig partiledare. Stockholms partidistrikt hade denna gång fråntagits rätten att utse partiledaren. Damberg var deras kandidat, men successionsordningen hade förskjutits av valberedningen och där stod partiet med en smålänning som ordförande. Det var som lantisen Göran Persson, ingen ur den stockholmska partiaristokratin.
Juhonen hävdar att det var just Prime-skandalen som öppnade vägen för Juholt. Utan den och Mona Sahlins högläsning ur Svenskt näringslivs valanalys hade Håkan Juholt aldrig kommit ifråga.
När det så blev Håkan Juholt så formerade sig hans motståndare. Den nye partiordförandens tid skulle bli kort. Från partihögkvarteret på Sveavägen matades massmedierna med uppgifter som ledde till ”affärer”, skapade ett massmedialt drev som bortsåg från att kontrollera fakta och som till slut ledde till Håkan Juholts avgång.
Tankarna under läsningen går till Moskva och gamla Sovjetunionen och bilden där politbyrån glatt vinkar iväg Chrusjtjov på hans semesterresa och därefter återvänder till Kreml och avsätter honom.
Ungefär så gick det nämligen till också i Sverige 2011. Håkan Juholt skickades iväg till en kursgård för att förbereda sitt tal om budgetmotionen i riksdagen. Juholt var ur vägen och bakom hans rygg kallades så partiets verkställande utskott in och höll möte om hur han skulle avsättas.
Det var Wanja Lundby-Edin, Elvy Söderström och Sven-Erik Österberg som ville pressa Juholt att avgå. Skånskan Heléne Fritzon höll emot och ifrågasatte mötet medan Mikael Damberg skickligt passade.
Håkan Juholt hade inga vänner i partikansliet på Sveavägen och han hade få vänner i partistyrelsens verkställande utskott. De var egentligen bara två: Stefan Löfven och Peter Hultqvist. De båda står för någon slags sans, måttfullhet och klokskap mitt i denna galenskap.
Göran Greider gjorde en träffande sammanfattning av kuppen: En lantis med hyresrätt och bostadsbidrag hade skjutits ner av Stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Juhonen lägger till att Håkan Juholt var emot allt den nya maktordningen stod för och att han var tvungen att tas ner. Ett postmodernt politikermord.
Någonstans i boken säger Heléne Fritzon att det är den största krisen i partiets historia sedan partisprängningen 1917. Också den gången stod kampen mellan höger och vänster. Den här gången vann högern och partiet överlevde.
Hur gick det då för kuppmakarna? Ingen kom ifråga när Stefan Löfven bildade regering, sånär som på taktikern Mikael Damberg. Niklas Nordström tycks bida tiden i Luleå stadshus inför en lämplig återkomst i rikspolitiken när Prime-skandalen och Juholt-kuppen är glömd.
Daniel Juhonens tjocka bok hade vunnit på en koncentration. 500 sidor blev i mesta laget och den tappar något av farten efter en lysande inledning. Men den är en häpnadsväckande skildring av hur det kan gå till i ett demokratiskt parti i en västerländsk demokrati. Läs och lär hur man genomför en kupp.