Torsten Letser, Stockholmsfödd "fotbollsgalning", avskyr fotbollens utveckling och beskriver den bland annat som industriell, själlös och helt i händerna på mediala och kapitalstarka intressen. Det är lätt att nicka och hålla med mycket kring dessa ord om världens till antalet utövare största sport. I Sverige finns 312 000 licensierade spelare, och antalet kvinnor som "joxar med trasan" är fler än de som spelar ishockey.
Fotfolket är ett försök att hitta fotbollens själ och rötter, bortom tv-bolags strålkastare och dito uppumpade spelarlöner. Medlet för Letser är resor kors och tvärs i Sverige, med stopp på sju orter från Djursdala i Småland och till Svanstein i Norrbotten.
Upplägget är: Uppsök orten och sedan fritt reflektera vad du ser och eventuellt bläddra i minnet kring litterära referenser runt platsen eller regionen. Därefter hitta laget, dess eldsjälar både på och utanför planen. Avsluta med personporträtt på en av lagets, eller någon nära laget, profiler. Och därefter under rubriken Historisk Landsbygdsmosaik, sätta in den intervjuades arbete i bygdens och samhällets utveckling.
Letsers sjumilakliv genom landet blir därför mer än något annat en berättelse om Sverige, hur det var och hur det blivit, och parallellt genom hela Fotfolket finns texter om fotbollens historia. Byaslagsmål blev tidsfördriv heter första stycket och går tillbaka till medeltidens England.
Upplägget fungerar bra som helhet, och jag känner att jag som läsare är med i Grytgöl, Djursdala, Vallen, Grönbo, Svanstein, Mallbacken och Ytterhogdal. Men kanske är det Letsers flitiga fotograferande som drar det tyngsta lasset för att göra Fotfolket till en både rolig och lärorik resa. En bild säger mer än tusen ord, är ett uttryck som sällan känts så passande.
Fotfolket är också en bok om motstånd. Mot byars död och för folklig gemenskap i god icke uteslutande mening. Romantiserad, ja, men också i långa stycken sann.
Världen består av otaliga byar som i globaliseringens och strukturanpassningens tidevarv kämpar för överlevnad. Flera av dem tynar i praktiken bort då jobben tryter och folk flyttar. I Fotfolket klagas det stundom i Sokrates anda om ungdomars lättja. På andra orter, som till exempel Mallbacken, är det tvärtom. Där är fotbollen vardag och där finns stolthet bortom varje åldersskrank över damlaget och tro på dess kamp att återigen ta sig till Allsvenskan.
Fotboll kan vara något att samlas runt. Eller bara glädjas åt, fast intresset långt ifrån är så stort för gemene man och kvinna. I orter på mellan 100 till 200 personer, som i Fotfolket, kan den ha än större betydelse. I grunden handlar det dock om samarbete, från bullbak till att som för Svanstein 1993 slår ihop påsarna med Polcirkeln i Jouksengi och i stället för att "utrotas" därför fortfarande kan spela i division 4. Norrbotten Norra. En historia nog så lärorik som någon annan.