Om detta bruksföremål har Bengt Martinsson i Luleå forskat och skrivit ett häfte utgivet av Folkdansringen i övre Norrland och med titeln Något om nyckelringar i Tornedalen. Skriften är på två språk, även meänkieli.
De första nyckelhakar som Bengt Martinsson påträffade fanns på botten av en kista i Tärendö hembygdsgård. Det var 1996 och det väckte intresset som till sist utmynnade i den tryckta skriften.
Bengt Martinsson går tillbaka till medeltiden i sökandet efter nyckelhakens ursprung och vid den tiden hade nyckelknippan en viktig roll. Den som bar nyckelknippan hade en förtroendeställning i hushållet. Det fanns speciella förtroendepigor, så kallade nyckelpigor, som hade detta förtroende.
Om en medtjänare lägrade nyckelpigan straffades gärningen som stöld. Om nyckelpigan var husbondens frilla, skulle hon, om hon i tre år burit hans nycklar, få en äkta hustrus ställning.
Martinsson har funnit att i Östfinland använde gårdens värdinna just en nyckelkrok i bältet och där de viktiga nycklarna hängdes. Det symboliserade hennes dagliga göromål och angav hennes sociala ställning. Med andra ord: den som hade en nyckelhake var någon!
Nycklarna på nyckelhaken var ofta tre. En gick till kistan eller chiffonjén, en till närförrådet av mat och den tredje till ett utrymme där något som skulle fördelas eller ransoneras förvarades.
I bouppteckningarna fanns också nyckelhakarna. De hade då ett värde motsvarande ett halvt till ett får. Nyckelhaken kunde bara bäras av kvinnor. En tornedalsk man som bar en nyckelhake var knapsu.
Bengt Martinsson har också undersökt var nyckelhakarna förekom och finner att de nästan uteslutande följer finska språkets utbredning. De fanns till exempel i Säivis men inte i Sangis.
Det är en liten intressant skrift som Bengt Martinsson åstadkommit om ett tidigare tämligen obeskrivet vardagsföremål.