USA har sedan Disneys intåg på marknaden länge varit ledande vad gäller animerad film. Sedan en tid tillbaka ser mycket annorlunda ut. Upphovsmännen må fortfarande i många fall höra hemma i västvärlden men animationsuppdragen har förlagts till länder som Sydkorea och Nordkorea.
Om jag förstått saken rätt görs en films nyckelbilder hemmavid varefter billig arbetskraft i Nordkorea gör mellanbilder. Efter att ha varit ”animation supervisor” på uppdrag i Asien skickades Guy Delisle att tjänstgöra i Nordkorea.
Hans uppgift är att övervaka att arbetet med animationerna blir rätt utfört. Samtidigt blir han övervakad eftersom han är främling i ett totalitärt samhälle. Guy Delisle ska bara se vad värdarna vill att han ska se. Inget annat.
I en situation där många skulle endast se begränsningar, såg Guy Delisle möjligheten att skildra villkoren för sin vistelse i Nordkorea. Resultatet blev ”serieromanen” Pyongyang.
Vid ankomsten till Pyongyang får Guy Delisle en bukett blommor. Han blir också tilldelad några följeslagare – en guide och en chaufför – som kommer att bevaka hans steg och förehavanden.
Blommorna? Ja, de är en del i en förutbestämd dramaturgi där Guy Delisle förmås att ”frivilligt” lägga dessa vid foten av en 22-meter hög minnesstaty över landets evige president, Kim-Il Sung. Det absurda är ännu i sin linda.
Guy Delisle berättar i ”dagboksform” om sina upplevelser och intryck. När man som läsare tror att det inte kan bli mer absurt så blir det just det. Han blandar skickligt stort och smått och är mån om detaljer utan att det blir plottrigt.
Vem kan tänkas ha nöje av att läsa Pyongyang? Till att börja med alla på utrikesdepartementet som har att göra med Nordkorea. Plus serienördar med intresse för samhällsfrågor. Och så kanske du? Om du är nyfiken på vad som pågår i världens mest totalitära stat, vill säga.
Det som tar ned helhetsintrycket är att Guy Delisle borde ha sovrat lite hårdare. Han är lite för pratglad med sina ”dagboksanteckningar”.
Vad gäller bilderna finns det många svenska tecknare som jag tycker är mer drivna och intressanta. Men Delisles enkla, grafiska språk tilltalar mig. Plus det faktum att han har sett och skildrat Nordkorea inifrån.
Boken är långtifrån endast gjord för förströelse – den är i serieformat en rapport från ett slutet land. Den ansluter sig därmed till seriekonstens satir och samhällskritik. Att ge sig i kast med att skildra ett land som Nordkorea som i sig självt är en satir är bara det stor konst. Mången gång fastnar skrattet i halsen, ty bakom den teatraliska ytan finns platser som inte får besökas. Där härskar förtryck och fattigdom. Där finns otaliga arbetsläger. Där tillverkas och testas vapen. Dit når inte ens Guy Delisle. Men han når långt med sitt album om 176 sidor. Därför bör du lägga hans namn på minnet om du gillar serier.