I en valrörelse för x antal år sedan lärde jag mig en retorisk grundsten: pröva att sätta ett ”inte” framför valfläsket, så ser man om det har någon substans eller ej. För utsagor som t ex ”Inte sämre omsorg åt alla”, eller ”Inte utjämnade könsskillnader i samhället” är naturligtvis så självklara så att vi alla redan delar dem. Att säga ut det självklara är ofta politiskt korrekt, eller i Daniel Poohls fall, även socialt och kulturellt korrekt. Snälla, snälla, självklart vill vi inte ha hungerstrejkande flyktingar på Migrationsverket trappa, eller upplopp i förorten.
Den gestaltning som Poohl ger åt integrationsproblematiken i Sverige, i Som om vi hade glömt, framkallar därför en gäspning som första reaktion. En ung pojkes liv förändras när flyktingar från forna Jugoslavien kommer till bruksorten. Han ser en möjlighet att få nya vänner och nya medlemmar i fotbollslaget, men.. bruksorten är inte lika förtjust.
Den globala fond av flyktingproblematik som Poohl väljer att lyfta fram här, känns som en något valhänt kuliss för att berätta om den egna uppväxten och problemen att finna sin plats och sin identitet.
I de självbiografiska delarna är Daniel Poohl tydlig, nästan pedagogisk. Gestaltningen av det unga jaget har en slags retroaktiv förklaring över sig, vilket avslöjar det nutida berättarjagets röst. Läsaren får inte själv avgöra graden och arten av de konflikter pojken ställs inför, utan det är en rätt tilltagen pekpinne Poohl dirigerar läsaren med.
Skildringen av bruksorters sociala mekanismer väcker igenkännande, men inte någon större förvåning: det här visste vi också sedan förut. Polariteter som inskränkthet/vidsynthet, tillåtelse/förnekelse, godkännande/fördömande, opererar även utan någon katalysator i form av en helt ny grupp av människor i samhället. På det sättet är ”bruksorten” rättvis. Alla får samma behandling, oavsett om man är kvinna, ungdom eller flykting.
Jag tycker att Som om vi hade glömt fungerar, till nöds, som ungdomsbok, även om jag personligen anser att inte heller ungdomsboken ska förenkla och stryka medhårs. Syftet verkar dock vara gott, och då är i alla fall ingen skada skedd.