Definitionen av vad det är att ”skriva” har nog lika många varianter som det finns författare. Skriva kan vara en lättsam avkoppling eller ett handfast hantverk, varav i inget av fallen författaren behöver våndas, svettas eller ifrågasätta sig själv och vad man håller på med. Om skrivandet kan vara en väldigt enkel och okomplicerad syssla, så kan det också vara det djupt livsnödvändiga, vilket är vad Elisabeth Rynells essäsamling kretsar kring.
Rynell bearbetar flera självbiografiska teman i boken, som t ex tiden i Hälsingland och makens död, men även när hon berättar om det mest privata, så gör hon det för att det är relaterat till skrivandet i sig. Det viktigaste i en text är Berättelsen, hävdar Rynell envist, i den humoristiskt dokumentära essän om de verbala bataljerna med Sara Lidman. Att skriva är att berätta. Och en berättelse handlar alltid om människor.
Som författare har Rynell konsekvent använt sig av eget stoff, och av det skapat djupa och angelägna berättelser. Flera av essäerna beskriver den arbetsamma och koncentrationskrävande process det är att ”komma igenom” berättelsen, och bli klar med texten.
I essän Om självtillit berättar Rynell målande om hur det är att känna ambivalens inför skrivandet: man kommer att förändras på kuppen och gör motstånd mot det. ”Nedskriven där på pappret kan man, ja, titta på meningen, den har tagit ett kliv ut ur en och blivit sin egen. Och meningen kan titta tillbaka. Man kan börja inbilla sig att den har en vilja. Och det har den. Och man måste svara. Från det ögonblicket är denna mening inte ”min” längre, den är inte ”jag”. Den har blivit ett ”du” som ”jag” tråder en dans med.”
Bristande självtillit är förödande i skrivprocessen, och resulterar inte bara i skrivkramp utan något värre, ett angrepp mot själva identiteten. Rynell prisar de kvinnor som varit hennes förebilder och stöttepelare, Sara Lidman en av dem, Birgitta Trotzig en annan. Men den största inspiratören på senare år verkar Harry Martinsson ha varit. I den eldande och mycket civilisationskritiska essän om Martinssons Vagnen (1960) ställer sig Rynell på samma barrikad som Martinsson: människan mot ”världsingenjörerna”, med sina ”imposanta byggprojekt, teknikutveckling, folksundhet och så vidare”.
Essän Om det fula utvecklar ytterligare det civilisationskritiska temat, och rör vid en av Rynells hjärtefrågor; skogsbrukets skövlingar och förfulningar av människans landskap.
Att läsa Skrivandets sinne är som att få läsa flera mini-romaner av Elisabeth Rynell, och samtidigt få löpande kommentarer till hur dessa framfötts och fostrats upp. Rynells förmåga att vara humoristisk även i det sorgliga, som t ex i Sara Lidmans sista tid i livet på sjukhem, lyser upp texten som ett gnistregn, fyllt av kärlek till de människor hon skriver om.
Den språkliga enkelheten gör dessutom textens tankegångar klara och rediga, vilket man verkligen inte kan säga om essäer i allmänhet. Rynell är också lärd, både bokligt och i livet, men skryter inte om det. Hon visar bara upp det.