Björn Afzelius var en av våra populäraste artister. Eller rättare sagt, har var älskad av folket men nedsablad, ja hånad av storstadens(läs Stockholm) musikkritiker. Det fattade jag redan när han levde, men än mer efter ha läst journalisten och TV-producenten Gunnar Wessléns biografi om vännen Björn Afzelius.
Två gånger såg och hörde jag Björn Afzelius spela i Luleå, däribland i Pontushallen i mitten av 1980-talet då han och Mikael Wiehe var på turné i samband med en gemensam skiva. Det var ungefär 10 år efter Hoola Bandoolas upplösning och både Afzelius och Wiehe hade hunnit ge ut flera soloskivor. Konserten var bra och intäkterna gick till nåt solidaritetsprojekt i Centralamerika. Men inte visste jag då att artisterna framme på scenen äntligen kommit ur lite av en storebror/lillebror-relation och nu inför varandra uppträdde som likvärdiga musiker och artister.
Hoola var nämligen Wiehes band där Björn Afzelius endast var och såg sig som “refrängsångare”. Den under många år inte helt enkla relationen dem emellan är bland det intressantaste i Wessléns bok.
"Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta en konsument av kvinnor”, skriver Björn Afzelius apropå sången Exil och LP-skivan med samma namn. Familjeliv och kärleksrelationer var inte hans bästa grenar. Enligt boken bottnade det i en rädsla att inte duga, att aldrig som barn få höra att han gjort nåt bra och att fysisk bestraffning, jämsides, inte heller var främmande. Pojken från Hakarp i Småland kom livet igenom, trots stora och stegrande framgångar, bära märken i själen från barndomens dagar. Ett år in på 1970-talet tog Björns mamma sitt liv.
Hur kunde jag ha en nära vän som jag visste så lite om, frågar sig Gunnar Wesslén i förordet. Å just frågan vad vi vet om nära och kära är tidlös och universell, på gott och ont. Bokens underrubrik “och bara en människa” berättar allt och inget. Vem är inte det?
BA var som de flesta, en sammansatt människa, med allt vad det innebär av bra och mindre goda sidor. Han var notoriskt otrogen när det gäller kvinnor, men trogen en sak och uppfattning han tyckte var rätt politiskt, dock inte fundamentalist. Han var usel med pengar, men generös som människa i stort och smått. Han var “vänsterkillen” som älskade amerikanska bilar, etc etc. Han älskade sina två döttrar Rebecca och Isabelle över allt annat, men var mestadels en frånvarande pappa.
Gunnar Wesslén har förtjänstfullt lagt in låttexter av Björn Afzelius vilket skapar en helhet för att någorlunda få ihop bilden av mannen som anno 2013 är en av de mest spelade svenska artisterna på Spotify, Trots att han dog redan 1999, 52 år gammal. När beskedet om lungcancer kom 1997 var han som artist kanske mer populär än någonsin, inte minst i Norge, vilket artistkollegan och vännen Åge Aleksandersen vittnar om. Men BA visste att livet och var skört och att allt kan gå i “tusen bitar”, som en av hans största låtframgångar hette.
Wessléns biografi är inget mästerverk och nåt man måste läsa. Men det var intressant att få veta nåt om människan bakom en låtskrivare och artist jag har x antal skivor av.