Det borde inte gå att bygga en hel bok på kommissarie Evert Bäckström, särskilt inte när det handlar om en tegelsten på 630 sidor. Med sina tankeschabloner, sin totala egoism, sitt förakt för andra, sina fördomar, sin kvinnofientlighet, sin rasism och sin självgodhet blir han så förutsägbar. Han är visserligen snabb, slipad och listig som en liten räv men det måste väl ändå finnas mer än aggressioner, rofferi, lystnad, vällevnad och fruntimmersaffärer i skallen på den som ska vara textens centrum.
Tycker man.
Likväl har man roligt i Bäckströms sällskap, mest åt hans blixtsnabba formuleringar i Leif W G Perssons nya bok Den sanna historien om Pinocchios näsa, det hjälps inte. Jag är alltså lite kluven och gnäggar, nästan motvilligt, en hel del. Det går inte att förneka den saken. Och det kanske motsvarar de ambitioner Persson har med sin bok, att roa och underhålla mer än att skriva för evigheten.
Romanen handlar om mordet på en stjärnadvokat, ”en vanlig gangster, ett stort rövhål”, som en pensionerad polis uttrycker saken. Men det handlar lika mycket om de operationer Bäckström drar i gång för att berika sig själv och sätta sprätt på de pengar han lagvidrigt plockar åt sig. De där trådarna tvinnas ihop, det ena ger det andra för Bäckström är duktig på att vittja de nät där svarta och andra pengar kan håvas in.
Samtidigt flätar Persson själv skickligt ihop polisarbete, Säpo-rutiner, vardag, juridiska spetsfundigheter, vittnesförhör och medarbetarnas liv och personligheter.
Förbluffande mycket i den nya boken är dialog. Persson har ett säkert öra för polisjargong, förhörssvenska och samtalstonen mellan människor av olika slag.
Det blir ”som att lägga en fjärt utanför en sulfitfabrik”, tänker Bäckström när han jämför de pengar han får när han läcker information till kvällspressen med den summa han kammar in om han kan avyttra en stulen dyrgrip, en Pinocchio-figur, värd hundratals miljoner.
Jo, jag återvänder till hans replikkonst en gång till. Borde inte en människa som är så slagfärdig och verbal ha mer innanför pannbenet, kunna se andra sammanhang och ana fler komplikationer i livet? Eller får han mer hjälp av Persson med sina spetsiga repliker och tankar än vad som är riktigt rimligt med hänsyn till hans begränsade andliga utrustning i övrigt? Sug på den du, skulle Bäckström sagt om han fått höra om min kluvenhet.
Historien blir till slut rätt blodig men den delen av berättelsen får polisen inget grepp om medan däremot läsaren sitter på parkett när de där morden sker. Så brukar det nog vara i verkligheten men mer sällan i böckernas värld.