En dag för flera år sedan på ett möte på Yarden, bilterminalen i Malmö hamn, frågade en arbetskamrat till Kristian Lundberg efter bättre skyddskläder. Han fick inget svar och efter den dagen kom han inte tillbaka, han blev inte längre inringd av bemanningsföretaget han var anställd av. Han hade inte några rättigheter på sin arbetsplats för han var ju inte anställd där. Det blev en erfarenhet som öppnade ögonen på Lundberg. Då insåg han att Sverige verkligen hade förändrats på ett avgörande sätt. Vi hade fått en ny syn på människan, eller snarare återgått till synen vi hade i statarsamhället med godsägare och statare.
Om den händelsen och vad som sker omkring oss skriver Lundberg nu i Det här är inte mitt land, där han samlat texter som tidigare publicerats i olika tidningar de senaste två åren, men nu är om- och nyskrivna. Lundberg reser genom landet och känner inte längre igen sig. Ett ideologiskt systemskifte har ägt rum bakom ryggen på oss, skriver han, utan att vi varit delaktiga i besluten. Är det här mitt land, frågar han sig? Vanmakten han känner går som en röd tråd genom framställningen.
Han berättar om invandrare som behandlas som brottslingar på Migrationsverkets förvarsanläggningar och om hur fokus i debatten har flyttats från klass till etnicitet och religion, vidare om den utbredda barnfattigdomen i Malmö och om hur rättslösa arbetare är idag. Han redogör för den omfattande kvinnomisshandeln och bristen på solidaritet, om glappet mellan stolta utfästelser och en krass verklighet och om hur den kollektiva klassresa som kunde ske tack vare folkbildningen numera reducerats till en individuell klassresa. Sverige har blivit ett samhälle för de starka där välfärd är lika med materiella tillgångar.
I detta Sverige har även språket förvandlats, vi gömmer oss bakom ord för att slippa se verkligheten i vitögat. Så kallar Migrationsverket en människa för en enhet, en grupp för en volym osv. Så förändras upplevelsen av verkligheten med språket.
Det här är inte mitt land är en personlig motståndsskrift med vilken Lundberg skapar sin egen genre, den litterära debattboken, där han ger ett svidande uttryck åt sin förtvivlan över sakernas tillstånd i Sverige och hävdar att det är hög tid att återerövra människovärdet.