En vän från Latinamerika sa en gång till mig att i hennes kultur och familj fanns de som dött mer eller mindre alltid närvarande i vardagen. Aha, de lever och är bara är fysiskt döda, tänkte jag och tyckte det lät både häftigt och sympatiskt. Alla är med, på något vis.
Maria Vedins tionde diktsamling sedan debuten 1993, Måne över höghus, rör sig mellan det levande och det döda och på ett sätt som inte känns klyschigt eller spekulativt. Det är ett växelspel där utgångspunkten kan variera, (...)världen måtte ligga i mörker/det är riket bakom udden och dess ljus jag lever av.
Berättarjaget är sökande men samtidigt lite uppgivet konstaterande, och Måne över hyreshus är mörk i grundtonen. En treradare avslutas med "jag får leva med det öde landet", och det är svårt att inte tänka på amerikanen T S Eliots omvurmade långa dystopidikt Det öde landet från 1922.
Flytande gränser är ju något av poesins själva livsnerv och kanske är min läsning av Vedins diktsamling stundom feltolkad. Poesi är lite grann släkt med rebusen, tycker jag, och tänker då framför allt den abstrakta poesin där dock inte Maria Vedin kan placeras.
Naturen och samhället är som oftast högst påtaglig i den Jokkmokksfödda poetens diktlandskap. Dess karghet och dito skönhet som präglat och präglar människorna. Tomma eller glest befolkade hyreshus eftersom arbetstillfällena, som det heter, flyttade bortom Sveriges näst största kommun. Och kapitel två av åtta börjar: månen syns över hyreshuset/balkongerna staplas på varandra/som celler i en vaxkaka/dörrarna öppnas/jag måste lämna dig.
Livet kan vara ett pussel där man tvingas söka bakåt för att kanske förstå vem man är och varför det blev som det blev. Och vad som kanske redan fanns predestinerat från födseln.
Vi lever alla i nån typ av sammanhang, trots allt, även den olycklige och plågade. I Måne över hyreshus beskrivs kyrkogården vara världens centrum. Vedin är skicklig att skildra det diffusa, den gråzon den levande men på ett annat sätt nästan döda trots allt kanske kan känna: Kanske finns jag/kanske är månen över bostadsområdets siluett beviset/om jag än går i dödsskuggans dal/så går någon bredvid mig/förföljaren/människan räcker inte till.
Trots mörk botten är Måne över hyreshus ingen självklar sorgesång. Det är i alla fall så jag läser Maria Vedins 79 sidor långa diktsamling.