I det lyriska reportagets form gestaltar Anna Mattson upplevelsen av ett Kambodja efter folkmorden. Diktjaget drabbas av något som liknar kulturchock, i mötena med människor och landskap i en post-apokalyptisk infattning. Mattsson är ingen Rambo, som själv drar på sig uniform för att skipa rättvisa, eller jaga missdådare, utan håller sig till observatörens roll.
Diktjaget är utrikeskorrespondenten, som rapporterar till oss från krigszonens förödda land. /kärnan i en civilisation/är våldet: en frukt/som föder sin egen kärna/jag befinner mig i skalet/de blinda grusgångarna/som mynnar i historiens slutpunkt/..
Dikterna präglas av stark realism, vilket också medför en realistisk hållning till krigets orsaker och dess följder. När den öppna krigsfasen är över, finns andra metoder för förtryck, t ex censur och jakt på politiska motståndare. /du sa, berättade skrev:/människorna måste lära sig att/att åter leva med ord/att tro på ord/på att ord befriar/ja att de är stjärnor i mörkret/hur ska en stjärna lysa vägen/hur ska regimen sluta hata ord/hur ska ljus – genomträngande/desinficerande ljus/få rädsla/att ge vika/
Det ”ljus” som Mattsson använder som metaforisk motvikt till krigets mörker, verkar vara en materia som diktjaget försöker framställa på närmast magisk väg. Någon verklig yttre källa till ”ljus”, dvs upplysning, finns inte, utan ljus är något som kan skrivas fram, och vid vissa tillfällen få en glimt av. ../och ljusgatan/och ordet ljusgatan/där den väller in över rummet/sovsalarna fulla av vakande kvinnor/i detta rum är ljusgata mod/och viskande rörelser/..
I sin korrekthet (man kan inte tycka om krig) är dikterna om inte förutsägbara, så i vart fall inte överraskande. Diktjagets påfallande krympning inför allt elände hon konfronteras med, gör berättarrösten svag, med överlevarens och västvärldens internaliserade skuldtyngdhet som en tung börda att bära. Den permanenta förändring som diktjaget genomgått är ett faktum redan från första dikten; återberättandets backspegel sammanfattar därför jagets belägenhet. /nu säger jag att jag måste gå/jag måste gå och jag måste flyga/du kommer att stanna här/den vita himlen ska stanna/vit är sorgens färg/strimmorna av din sorgeskog/