Egentligen har självbiografin som genre varit enormt tongivande i litteraturen, även innan det stora uppsving som syns nu. Men då hette det bara ”roman”. Skillnaden i nutiden är att skrivandet och publicerandet demokratiserats och breddats, och det är inte längre bara en utvald liten skara som får berätta om sitt liv, mer eller mindre fiktivt.
Mazzarellas auktoritet som författare och skrivkurslärare syns tydligt i Att berätta sig själv, även om bokens första fyrtio sidor, precis som i Bilbo, kan hoppas över, så man får komma till kärnpunkterna. Men sedan är det bara att luta sig tillbaka och lyssna på Mazzarellas maratonföreläsning i ämnet att skriva om sitt liv.
Hennes metod är att först tala om vad hon inte gillar hos andra skrivhandböcker och sedan, i en slags essäform, berätta om vad hon tycker fungerar, om man vill skriva självbiografiskt. Exempel från hennes egna kurser, ”skriv om ett luktminne”, varvas med exempel från författare som använt sitt eget liv till sina verk, som t ex Märta Tikkanen och P C Jersild.
Slutsatserna enligt Mazzarella verkar vara att det är gestaltningen det kommer an på. Man kan skriva om precis vad som helst, högt eller lågt, vardagligt eller extremt, men det måste finnas en gestaltning som fångar läsaren. En uppräkning av älskare kan tråka ut läsaren, medan en skildring av hur en katt fångar ett garnnystan kan vara fängslande, och ge just den där atmosfären som visar hur någon har det i sitt liv.
Som skrivkurshandbok funkar inte Att berätta sig själv, fråga mig som i många år lett skrivarkurser själv. Därtill är boken för oredigerad och för full av trådar som går åt många olika håll. Som inspirationsbok, som undertiteln vill visa, jo, det gör den, om man är beredd att läsa väldigt noggrant. Boken är layoutad som en roman, en tätskriven sådan dessutom, och saknar disposition som gör att man kan bläddra fram och tillbaka och leta efter det som intresserar en för stunden.
Grunden i allt självbiografiskt skrivande är barndomen, och om det har Mazzarella många visdomsord att dela med sig av. Det viktigaste är att man inte ”måste” börja med sin barndom, men att allt i texten ändå hänger på den. Minnets opålitlighet och påverkan på ens identitet måste också tas i beaktande. Och blir gestaltningen för svår finns alltid autofiktionen att ta till, att blanda fiktion med verkligt stoff. Mazzarellas avslutningsord kan man brodera på en bonad: ”Man kan faktiskt både leva och skriva.”