Gunnar Kieri hotar med att Längtan hem kan bli hans sista bok. Förståeligt eftersom han snart blir 85 år, men samtidigt synd då Kieris författarskap är lite som vin, det blir bara bättre med åren.
Den aktuella boken är byggd av minnen och dess syskon, vemod. Det är Tornedalen och Sverige under ett 1900-tal synonymt med omvandling i stort och smått. Det handlar om Maria, “hon är urmodern till denna bok”, och hennes nio barn. Och om barnbarn, syskon, syskonbarn och släktingar.
Enkel och utan krusiduller är Kieris prosa. Boken är ingen bladvändare, men helt i fas med de människor han vill skildra, som sannerligen inte fötts med silversked i mun. Den hårda vardagen klaras av fysiskt, det måste bara göras, men det handlar om en tid då språklig och kulturell apartheid var reell verklighet i Tornedalen. Finskan gjorde till exempel sig icke besvär, något som även andra författare skrivit och berättat om.
Detsamma gäller synen på samer och den samiska kulturen; “trollpacka” fick Maria höra på byn med jämna mellanrum eftersom ryktet gick att hon kunde stämma blod. En förmåga hon för övrigt gav till dottersonen Peter, som helt utan förklaring övergivits av sin mamma och kommit att ty sig till mormor Maria. En av romanens smärtsammaste partier.
Längtan hem är upplagd som en inbjudan från Han, författaren, till släkt, vänner och bekanta att fira midsommar på berget Lammivaara med utsikt över Torneälven. Utifrån den fantastiska platsen över ett område där stormakter trampat och bränt, där människor älskat, lidit, dött eller tagit sina första andetag, får jag som läsare lyssna på den ena historien efter den andra.
Det är historier och livsöden som kan skilja sig åt, men samtidigt har en gemensam underström av vemod och längtan; till en älskad men av omständigheterna omöjliggjord samvaro, eller ett samhälle, en by, en plats där man som barn trampat men inte kunde få sin utkomst ifrån. Helt enkelt en kultur där man inte hade känslan av vara lite konstig.
AMS, i folkmun förklarat som Alla måste söderut, kom på ont – och gott – att prägla många människor från Norrbotten i allmänhet och Tornedalen i synnerhet. Tillsammans med jugoslaver, greker med flera, kom de att bygga det nya och rika Sverige.
Livshistorierna är på många sätt författarens egna. Han, som Kieri skriver om i tredje person, blev ju relativt tidigt medveten om sin skrivarförmåga, men det kom att passera många vitt skilda arbeten innan det riktiga författandet kom igång. Arbetskompaniet Storsien heter debuten från 1972, en bok han skrev tillsammans med Ivar Sundström. Han berättar för övrigt att mindervärdeskomplex och dålig självkänsla ridit honom genom åren. Också det, fast av olika grad, har han gemensamt med Maria, Peter, Aino, Isak, Lisbeth, Ivar och allt vad de heter i Längtan hem, Kieris 17:e bok.
Längtan hem berättar om ett Sverige dagens uppväxande generation ofta vet väldigt lite om. De är synd för allt hänger ihop, dåtid, nutid och framtid. Det är i det perspektivet Kieris böcker ska ses. Han levandegör tiden och människorna på ett sätt som alltmer kommit att tilltala mig.