Tankar och funderingar kring livet, skrivandet och läsandet, är undertiteln på Kerstin Bergströms litterära bokslut, vars titel är ett lån av före detta författarkollegan Sven Delblanc. Delblanc, som dog 1992, spelade för övrigt en viktig roll som stöd och bollplank när Kerstin Bergström 1976 debuterade som prosaförfattare med Parkeringsplatsen. Tre år senare kom debuten inom poesin med Féernas klänningar. Och växelbruk mellan dessa genre har varit melodin för den under året 80-åriga författaren, som för några år sedan lämnade sitt älskade Kiruna och bosatte sig i Seskarö.
Bokens titellån bottnar i vetskapen om att “jag har cancer och prognosen är mycket dålig”.
Redan som relativt ung hörde jag talas om hon som, ungefär, “skrev den där hemska boken om mamman och att mamman var full och gick omkring och raglade här och där”. Det var den redan nämnda romanen Parkeringsplatsen.
Relationen med sin supande mamma är inget Bergström lämnar därhän i “Slutord”, tvärtom är den återkommande och man, jag, får en insikt kring smärtan hon måste känt långt upp i åren. Boken om Henne kom 1988 och var en del i bearbetningsprocessen.
Författarrollen har varit den lättaste delen av livet, skriver Bergström och berättar att hon alltid har haft historierna klar i huvudet och sedan skrivit ner dem. Lätt som en plätt låter det som, men den självkritik jag ser både på och mellan raderna talar ett annat språk.
William Faulkners tal om att “det man inte får sagt på 150 sidor är värdelöst”, är förklaringen varför hon skrivit i sidantal relativt tunna böcker. Något som för övrigt fler författare borde tänka på.
Trevligt är nog inget typiskt ord Kerstin Bergström-ord. Men trevligt är det i alla fall att läsa hennes sista bok. Och intressant. Den väcker min lust att läsa mycket mer av henne. Plus att kanske också göra detsamma av Sylvia Plath och Kerstin Thorvall, två författare Bergström av olika anledningar känner frändskap till. Orden befriade mig, skriver hon, “till Liv...och till att försöka lev det”.
Kerstin Bergström är ingen muntergök och har väl knappast uppfattats så. Lite grann kan det kännas som ett manér att vara så snar att dra ner sig själv kring ditten och datten,“jag är ingen Sara Lidman” (om att skriva romanen om Seskarös dramatiska historia, t.ex).
Jante har alltid funnits där men på äldre dar testade hon sin otrygghet och hittade “Liv”, trots en när och kärs persons kamp mot leukemi, som han klarade.
Och drömmer gör hon fortfarande. Det kan man läsa i “Slutord”, som jag läst med stor behållning och lärde mig bland annat också att hav kan försätta fjäll, om uttrycket tillåts.